SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Jag går runt mitt lilla skogsskifte på andra sidan sjön för att hitta en acceptabel julgran; den får inte vara frodvuxen eller ojämn i växten; grenarna ska sträva uppåt och barren ska vara gröna och styva.
Det är ett grannlaga arbete, det går inte an att komma med en sned och hängig gran som barrar så fort den kommer in i stugan. Och jag får traska runt rätt länge innan jag finner ett träd som kan duga.
Skiftet var kalhugget när vi köpte det för femton år sedan, men nu är det tätt bevuxet med björk, gråal och sälg; granarna kryper in under lövträdens skydd och på de magrare markerna hittar jag faktiskt en del tallplantor och små enbuskar.
Det är precis i sin ordning: när skogen kalhuggs frigörs kväve i marken och återväxten blir stark, den kala ytan täcks av gräs, rallarrosor, hallon och lövsly. Det är ett slags första förband över den barskrapade ytan, naturens sätt att läka såret efter kalhuggningen.
Min fina lövskog är helt enkelt skogsmarkens naturliga rehabilitering, och borde förstås glädja alla som har någon känsla för skog. Men skogsstyrelsen skickar ampra brev och klagar över för mycket löv - här föreligger röjningsbehov skriver styrelsen och frågar vad jag tänker göra åt saken.
Jo, jag röjer, svarar jag, men för att få bättre fart på björkarna, alarna och sälgarna. Jag satsar på löv, vad sedan granarna anbelangar så kommer de sinom tid, men det är inget som brådskar.
Det är fortfarande, 17 år efter Rio-konferensens appell om biologisk mångfald, en misstänksam gärning att låta lövskogen förbinda kalhuggningssåren; fortfarande gäller barrplantagen som den enda korrekta skogspolitiken.
I över 50 år har det svenska skogsbruket tillämpat kalhuggningstekniken i stor skala och därefter täckt de kala ytorna med gran och tall i täta förband. Detta har på ett radikalt sätt förvandlat skogsmarken: skogen har blivit plantage, mångfalden har blivit enfald.
I förra veckans krönika betecknade jag avverkningen i Sverige som en avskogning. Detta är felaktigt menar Mårten Larsson från Skogsindustrierna, eftersom varje kalhygge återplanteras med ny skog (se replik).
Men en granåker, en tallåker eller, ännu värre, en contortaåker, är ingen skog, det är något annat, en plantage, en monokultur. Och jag vill mena att avskogning är en riktig benämning. Den svenska skogen har på kort tid, en halv omloppstid ungefär, ändrat skapnad och blivit något mycket fattigare, något som inte kan benämnas skog.
Klimatdebatten har emellertid gett skogsbruket ett tungt argument. Om man inte diskuterar den biologiska mångfalden utan betraktar växten som blott och bart en kolsänka framstår den svenska skogsindustrin plötsligt som en frälsare.
Kalytornas frigjorda näring och den ihärdiga planteringen har ökat tillväxten så till den grad att den överskrider avverkningen - trots att vi hugger mer skog än någonsin.
Och genom att allt fokus numera riktas mot kolets kretslopp och koldioxidens upptag och avgång kommer det svenska skogsbruket billigt undan, menar jag. Och svedjebönderna i Amazonas får oförtjänt bära hela skulden för avskogningens klimateffekter.
Jag håller med om att trävirket är ett klimateffektivt material och jag tror att biobränslen kan ersätta mycket fossil energi. Men det befriar inte skogsindustrin från ansvar, kalhyggen och granåkrar är biologiska katastrofer som måste sättas ifråga.
