Forkarlar som kom förbi matade henne med köttstycken och ibland hade de köttet i rockfickorna och lät vargtiken själv plocka fram det. Det var ett lustigt nöje, men efter några år tröttnade patron på sin vargfånge, hon blev arg och stygg och antagligen tänkte han avliva henne.

I stället kom vargen loss och gick sedan från Gysinge i Österfärnebo socken till Rafshyttan i Garpenberg socken och dödade på vägen nio barn och en vuxen kvinna, och skadade femton andra barn.

Detta inträffade vintern 1820-1821 och sedan dess har ingen människa i Skandinavien dödats av varg.

Inte förrän nu, i Kolmårdens djurpark den 17 juni 2012.

Vad kan man sluta sig till av dessa långt åtskilda tragedier? Att vargen inte är särskilt farlig för människan, men att tämjda vargar kan vara mycket farliga.

Både i Gysinge och i Kolmården handlade det om vargar som vuxit upp med människor och som inte kände minsta skygghet eller ängslan. Vargtiken i Gysinge var hetsad och retad och kunde kanske jämföras med en folkilsken hund, därtill hungrig, vilket blev en livsfarlig kombination. När tiken äntligen sköts den 21 april 1821 var hon utmagrad och i dåligt skick.

Vargarna i Kolmården däremot är uppfostrade till folkkärlek, socialiserade som den moderna termen lyder. De är välgödda och lekfulla och det var inte hungern som drev dem att döda djurskötaren, men något annat, något som kanske har med flockbeteendet att göra, kanske en oväntad rörelse, ett snubblande, en lukt av rädsla, ett nafs som övergick i hugg.

Själva idén att låta folk gå in i hägnet och socialisera sig med vargflocken är förstås kommersiell, men också politisk.

Besökarna får gulla med vargar och lära sig att djuren inte alls är stora och stygga utan gosiga och snälla. Och på så vis hoppas djurparken motverka det utbredda och djupt rotade varghatet.

Det är en falsk och idiotisk politik. Vargarna är faktiskt både stora och farliga och Kolmården har haft flera allvarliga incidenter, den döva flickan som blev nafsad i armarna, Arne Weise som föll och fick fem slickande vargar över sig, andra besökare som blivit bitna och nafsade - och ändå framhärdar djurparken och släpper in folk bland djuren.

Och tänk om folk tar budskapet om gosighet ad notam och försöka socialisera sig också med de vilda vargarna. Då skulle det bara behövas ett hotfullt morr, ett nafs, ett enda litet bett, så vore den vilda vargstammens öde beseglat och varghatet avgå med segern.

Bland vargmotståndarna finns en djupt rotad föreställning om att de vilda vargarna är utplanterade från någon djurpark och särskilt Kolmården brukar pekas ut. Ett bevis skulle vara att vargarna verkar orädda för människor och ibland uppträder mycket närgånget.

Därför är det bra att Kolmården nu avbryter socialiseringspolitiken och håller vargarna borta från människor.

Men även de vilda vargarna måste lära sig att vara skygga och rädda, och den bästa metoden är förstås att jaga dem. Jag vet att det är svårt att svälja för vargvännerna men vill vi ha vilda vargar i skogen är det faktiskt nödvändigt att vi får jaga dem.

Och vi får absolut inte inbilla folk att vargarna är gosedjur.