Det kan vara göpa, lodjuret, som tassat förbi. Det kan också vara vargen. Vi får aldrig veta, spårsnön är bortsmält sedan länge.

Vi lever i en av de rovdjurstätaste bygderna i landet med varg, lo och björn, och bud om järv. Men stämningen är inte längre så uppjagad, det råder ett slags pragmatiskt lugn, även när det gäller vargen. Efter trettio år av närvaro har vi, om inte vant oss, så i varje fall accepterat faktum.

Fast det vill nog till att vi får jaga. Det är min bestämda tro att de senaste årens licensjakter och skyddsjakter har bidragit till en mer sansad inställning. Folk känner sig inte helt översiggivna, utan vet att de får skjuta om det behövs, och då kan samvaron vara möjlig.

Å andra sidan verkar varghatet, och överhuvudtaget rovdjurshatet, stegras just nu.

Fyra män står åtalade för två särdeles vidriga jakter av dels en järv, dels en vargtik.

Järven jagades många kilometer i Arjeplogsfjällen och kördes slutligen ihjäl med en snöskoter. Samma med vargtiken som jagades med skoter över Fansens is utanför Bollnäs, kördes över upprepade gånger och dödades med ett slag mot huvudet.

I januari i år krävde Jägarnas Riksförbund ett helt vargfritt Sverige. Förbundets talesperson Bernt Lindqvist, som själv jagat varg i Ryssland och dekorerats för sina insatser av president Jeltsin, frågade retoriskt i en intervju i UNT: "Varför har vi glömt att vi utrotade vargen i Sverige, liksom vi utrotat till exempel vägglusen?"

Varghatet i Jägarnas Riksförbund får stundom en lätt rättshaveristisk klang, Lindqvist ondgör sig över att myndigheter och politiker planerar att öka vargstammen till femtusen djur - en siffra han hittat i en bilaga till Rovdjursutredningen 2001.

I Svenljunga gjorde jägarna uppror när Naturvårdsverket ville placera en, som det heter, genetiskt värdefull vargtik i kommunen. Jägarna vägrade att eftersöka trafikskadade djur eftersom vargen hotade deras hundar. En något hysterisk reaktion som också spridit sig till jägarna i norra Östergötland där det knappast finns någon varg alls.

"Vargen värderas högre än samerna" hette en debattartikel i Norrbottens-Kuriren den 28 februari, undertecknad av samtliga ordförande i Sveriges 51 samebyar. "Politiken har tagit tydlig ställning mellan rovdjur och samer. Det är uppenbart att vargministern Lena Ek vunnit över sameministern Eskil Erlandsson."

Samerna hävdade att en fjärdedel av renarna dödas av rovdjur varje år och krävde att rovdjursstammen ska reduceras så kraftigt att högst fem procent av renarna blir rivna. Det skulle innebära en rejäl avskjutning av framförallt lodjur, men också av järv och björn.

Vargen däremot finns knappast i renbeteslandet, och ska inte finnas där. Att den ändå får klä skott för allt rovdjurselände beror förstås på varghatets säljande kraft.

Det är min bestämda tro att det nu stegrande hatet delvis beror på den inställda licensjakten och på miljörörelsens rigida inställning till rovdjursjakt överhuvudtaget. Habitatdirektiv ylar de och ropar efter EU så fort någon skjuter efter en varg.

Det är en oförstående och konfrontativ politik, bara ägnad att jaga upp stämningen.

Men om vargen ska leva måste vi få skjuta den, så är det.