Efter ett av sommarens många ymniga regn sprang jag min runda över Larsbygärdena och i körvägens mjuka lera fann jag färska spår av en stor älg och en varg. Och jag tänkte att nu blir det nog en mager jaktvecka i oktober.
Den skandinaviska vargen lever nämligen i huvudsak av älgar: enligt en nyligen genomförd studie av vargarnas sommarmeny fann forskarna att av 198 bytesdjur var 148 älgar, 9 rådjur, 5 bävrar, 10 grävlingar, 5 harar, ett nötboskap och 20 fåglar (orre och tjäder).
Och nu har vi verkligen en del vargar i hemmanet, antagligen utlöpare från flocken i Gräsmark. Och det har inträffat incidenter, med får och hundar, och skott har avlossats, och stämningen är uppjagad.
Men älgar finns det: det rapporteras om niotaggare, sextaggare, pinntjurar, kvigor och kor. Och när jag går runt och snitslar och röjer pass just i Larsbyområdet hittar jag mycket spår och spillning, särskilt kring de nyss upptagna hyggena.
Däremot är det svårt att säga något säkert om kalvarna. De senaste årens avskjutningspolitik har inneburit att vi fått en obegränsad tilldelning av kalv och vi har också skjutit rätt många.
Enligt Jägareförbundets nya handlingsplan för älgförvaltning ska minst hälften av de skjutna djuren vara årskalvar, och det målet har vi uppfyllt med råge i Fjällskogens viltvårdsområde.

Men nu har vi fått varg och det ändrar betingelserna. Vargen äter framförallt kalv: nio av tio slagna älgar är årskalvar och det förhållandet måste påverka älgjakten. Ett förslag vore att vi tog en extra pinntjur eller en kviga och avstod från några kalvar.
På något sätt måste människor och vargar kunna samsas om bytesdjuren. Jag är av den uppfattningen att det finns plats för jägare av bägge slagen.
I Värmland har vi levt med vargar i tjugofem år och det har förstås påverkat älgstammen, men inte så mycket som man kan tro. Förra året sköt vi 6 424 älgar i länet, vilket var 425 färre än 2006.
Om inte vargen hade varit skulle vi nog ha noterat en ökad avskjutning - man antar att vargflockarna dödar en bra bit över tusen älgar årligen i Värmland. Trots det har vi en stadig och bra älgstam, tilldelningen är oförändrad. Samvaron tycks möjlig.

I senaste numret av Svensk Jakt finns en genomgång av älgläget, län för län, och den visar tydligt att älgstammen är som svagast och sämst i områden som inte har någon varg alls, i Örebro, Västmanland, Uppland, Stockholms län, Södermanland och Västra Götaland. Där är det enbart jakten och födan som reglerar tillgången.
Det är bara i Dalarna och Gävleborg där det mörka läget i någon mån kan skyllas på vargen. Fast en alltför hård avskjutning tidigare har bäddat för dagens kris.
Om man nu vill uppfatta läget som krisartat. Det höjs ju alltid så här års starka röster för att avskjutningen ska öka. Älgarna tuggar i sig tallplantor för en dryg miljard årligen och de orsakar svåra skador i trafiken. Stammen borde därför reduceras kraftigt.
Men älgstammen har faktiskt mer än halverats sedan rekordåren i början på åttiotalet, och jag menar att vi snarare borde förvalta och förränta det kapital vi har i dag. Ett eventuellt ökat uttag kan vi sedan överlåta till vargen.