Tommy Hammarström

"Tyst vår" fortfarande en larmklocka för oss

Publicerad

I höst är det femtio år ­sedan Rachel Carson gav ut sin varningsskrift "Tyst vår". Det är en larmklocka som fortfarande skräller på högsta volym.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Och den väcker fortfarande mycket hätska känslor bland de utpekade: giftspridare, gifttillverkare, jordbruksmyndigheter och medlöpande forskare.

I USA har nyligen utkommit en svarsskrift: "Tyst vår vid 50. Rachel Carsons falska kriser". Och bokens redaktör, Andrew Morriss vid Alabama universitet, raljerar på nätet: "Det är inte artigt att tala om bruna och svarta människor som dör på grund av att vita människor i Amerika känner sig bättre till mods när de bruna och svarta människorna inte kan använda DDT."

Just den mycket potenta insektsdödaren DDT brukar användas som en murbräcka för att slå hål på Rachel Carsons argument.

I "Tyst vår" skriver hon ut förligt och med drabbande exempel om DDT-giftets speciella vanskligheter: det är en mycket beständigt substans - halveringstiden är femton år - den vandrar i näringskedjorna och ackumuleras i allt högre koncentrationer.

Och som ofta när det gäller miljögifter är det fåglarna som först råkar illa ut. Den tysta våren handlar just om fåglarnas död.

Havsörnarna i Östersjön, fiskgjusarna, pilgrims­falkarna höll alldeles på att stryka med på grund av DDT och andra syntetiska gifter: äggskalen blev så tunna att de krossades under ruvningen.

Men DDT används också, och med framgång, för att bekämpa malariamyggor. Det är där de bruna och svarta människorna kommer in: Rachel Carsons avslöjande ledde till DDT-förbud i många länder, i Sverige redan 1970, och nu får hon skulden för att människor dör i malaria när de inte kan använda DDT.

Det är ett infamt och falskt resonemang. För det första används DDT fortfarande i områden där malarian härjar som värst. Det dör omkring 800 000 människor varje år i malaria, framförallt barn, och de allra flesta, nittio procent, i Afrika söder om Sahara. Och där sprutar man några tusen ton DDT varje år mot myggen.

Det låter kanske mycket men är ingenting mot de oerhörda kampanjer som WHO genomförde under sextio- och sjuttiotalen. Då lyckades man nästan utrota malarian i Indien och andra länder. Men så blev myggorna resistenta - något som Rachel Carson också varnade för - och strax ökade malariafallen igen, i Indien sextiofaldigades antalet sjuka på tio år, och de stora DDT-kampanjerna upphörde i slutet av sjuttiotalet.

I dag används effektivare och kanske miljö­vänligare metoder: man sprutar väggar och tak med insekts­medel och man preparerar moskitnät med långverkande gifter, även DDT.

För det andra är DDT verkligen ett miljöfarligt och hälsovådligt gift: det utplånar alla insekter, inte bara skadegörarna, det ödelägger fåglarnas fortplantning, det kan orsaka hjärnskador, diabetes, bröstcancer, missbildningar och annat hos människan.

"Tyst vår" handlar om DDT och om hela den arsenal av kemiska bekämpnings medel som mobiliserades i jord bruket efter andra världs kriget. " Den kemiska spärr elden, ett vapen lika grovt och osmidigt som grott mannens klubba, har satts in mot livets egen väv" , skrev Rachel Carson.

Men detta krig kan bara förloras, menade hon. Spärr­elden måste upphöra om människan alls ska överleva på jorden.

"Tyst vår" blev startskottet för den moderna miljörörelsen och på femtio år har verkligen många eldar släckts. Men femtiotusen nya har tänds och den kemiska krigföringen pågår med oförminskad kraft.

Larmklockan måste skrälla länge än.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag