Men när jag hittar en tillräckligt tydlig stämpel ser jag att tassarna är helt runda, inte ett spår efter klor. Då är det inte vargen utan lodjuret, eller göpa, som har snokat runt på badplatsen.
Jag tänker förstås genast på den lilla rådjursflocken som brukar beta på strandängarna. Tidigt i höstas var det fem djur, två getter och tre killingar. För några veckor sedan var de fyra och i går såg jag bara tre. Lodjuret tar sin tribut, det är nog ingen tvekan om det.
Men lagom till sportlovet i februari blir det lodjursjakt - om vi bara får snö och lämpligt väder. Och detta lugnar sinnena. Vi har haft en stadig lodjursstam i vårt viltvårdsområde i åtminstone femton år nu och rådjuren har blivit så fåtaliga att vi i somras beslutade inskränka jakten och helst inte skjuta några rådjur alls.
Ändå kan man inte säga att det finns något utbrett lodjurshat i bygden, den beramade jakten håller känslorna i ro.
Och förhoppningsvis kan det nu bli samma sak med vargen - och med järven. Regeringen beslutade nämligen i förra veckan att Naturvårdsverket ska utreda "hur en förvaltning av järv- och vargstammarna genom begränsad jakt förutom skyddsjakt kan genomföras".
Resultatet ska redovisas 15 februari nästa år. Kanske blir det vargjakt redan till vårvintern, omöjligt är det inte.

I propositionen om "Sammanhållen rovdjurspolitik" som riksdagen antog för sju år sedan, preciserades ett delmål för rovdjurens tillväxt: stammarna skulle nå en nivå "där artens fortsatta existens i Sverige kan anses långsiktigt säkrad". För vargen gällde 20 föryngringar och för järven 90 föryngringar.
För en tid sedan förklarade Naturvårdsverket att dessa mål har uppnåtts. Nu gäller det nästa etapp. Och regeringen skriver i sitt beslut att en viktig sak i fortsättningen är att varg- och järvstammarna ökar i sådan takt att "människor på landsbygden hinner anpassa sig till de nya förutsättningar som det innebär att leva med livskraftiga stammar av de aktuella arterna."
Alldeles nyss, i förra veckan, såg de två vargar på vägen mot Charlottenberg, strax utanför samhället. Och under hela hösten har vi haft vargar som travat fram och tillbaka genom bygden. Älgjakten blev helt förryckt, massor av älgar i Fjäll och inga alls i Öjenäs. Och vargen strök förbi hos grannen och högg efter hunden och vid Djupfors har den nosat på teleboxen.
Nog verkar de livskraftiga och de blir allt närgångnare. Ska vi hinna anpassa oss måste vi strax få ett lugnande besked om jakten.
Nu menar jag inte att vi ska anställa stora drev och utplåna hela flockar som Jägareförbundet vill, utan precis det som regeringen skriver, "en selektiv och under strängt kontrollerade förhållanden bedriven jakt".
För om vi har en stam på kanske tvåhundra djur vill det till en strängt kontrollerad jakt om livskraften ska behållas. Rent biologiskt är det fortfarande en tveksam propå, men psykologiskt och politiskt är den antagligen nödvändig.

De senaste åren har vi inte lyckats fälla några lodjur i jakten, det har varit för mycket snö eller för lite. Men det har inte ändrat inställningen: blotta vetskapen om att jakten ändå är möjlig räcker som lugnande besked.
Kanske kan vi uppnå samma pragmatiska lugn när de gäller vargen. Om vi ska leva med livskraftiga vargar måste vi kunna skjuta dem.