I senaste numret av Svensk Jakt ägnas sexton sidor åt den stundande vargjakten. Och det är ingen fantasi om framtiden utan en uppfordran om genast. Vi måste skjuta 20-30 vargar i vinter om stammen ska hållas på den stipulerade nivån, det vill säga 200 individer, säger Jägareförbundets rovdjursexpert Gunnar Glöersen.
Men vargmatematik är en osäker vetenskap. Andra bedömare menar att det bara finns mellan 150 och 180 vargar i Skandinaven, och då existerar inget utrymme för allmän jakt.
Det verkar dock troligt att tjugo vargtikar födde valpar i våras, vilket är ett etappmål enligt den statliga rovdjursutredningen - efter uppnådda tjugo föryngringar ska stammen hållas på oförändrad nivå under tre år, och sedan får man se hur det går.
En proposition om allt detta kommer att presenteras för riksdagen tidigast i vår, och något politiskt beslut om vargjakt redan i vinter är knappast tänkbart.

Men om man räknar som kungen - "om de är två nu, då blir de sju nästa år, och sen blir det bara..." - då skulle tjugo valpkullar betyda hundra nya vargar i skogen denna höst. Och då kan det vara rimligt att strax skjuta av en 20-30 vargar - om vi ska följa riksdagens beslut om ett vargtak på 200 djur.
Frågan är dock om det överhuvudtaget är möjligt att jaga på en så liten stam. Jag ska gärna ställa upp och jaga varg, men först när stammen är överlevnadsduglig. Och jag tror att det behövs åtminstone dubbelt så många djur, kanske en 400 vargar, innan vi kan starta skallgångskedjorna på allvar igen.
Tills vidare får vi nöja oss med skyddsjakt efter besvärliga individer. I januari i år sköt vi en varghona i Allstakan strax norr om Fjäll, efter upprepade attacker mot jakthundar. Och just nu pågår en jakt i Torsby på en varg som attackerat fårskockar trots elstängsel, vilket är ovanligt.

Under 2000-talet har 17 vargar dödats legalt vid skyddsjakter. Hur många som dödats vid tjuvjakter är svårt att säga, men antagligen är det fler. Så pass många i varje fall att den beramade explosionen, som kungen talade om, ännu inte inträffat.
Den skandinaviska vargstammen har, sedan den återuppstod i Skråckarberget 1983, i själva verket vuxit tämligen långsamt, och inte alls med den exponentiella hastighet som många fruktat och förutspått.
Jag var på ett varghatarmöte i Ambjörby i mitten av 1980-talet, då det fanns ett tiotal vargar i Värmland och i hela Skandinavien. Några av de mest upphettade talarna hade räknat ut att vargarna nu skulle föröka sig med en fart så att vi inom några decennier skulle ha många tusen vargar i skogarna.
Ja, rentav fler än på 1830-talet då stammen var som allra störst. Då var det pris på vargen och därför vet vi ganska exakt hur många djur som dödades: under åren 1827-1839 betalade staten ut skottpengar för 6 790 fällda vargar.
Sedan gick det raskt utför och 1966, när vargen fridlystes, fanns bara någon enda strövande varg kvar längst i norr.
Skallgång med folkdrev har i alla tider varit den dominerande jaktmetoden, men enligt Svensk Jakt kommer spårningsjakt med förhållsskyttar att bli den vanligaste metoden i framtiden. Så gick det till i Allstakan och så har det gått till på de flesta skyddsjakter.
Helikopterjakt är annars det mest effektiva, men det är en osportslig och osmaklig metod.