MILJö
Isabella Lövin, miljöpartiets andranamn på EU-listan, gjorde ett utspel i Expressen i torsdags:
- Förbud ålfisket! sa hon. Ålen håller på att utrotas.
Det låter angeläget och bra, men är det riktigt och sant? Det är frågan.
Isabella Lövin är onekligen en auktoritet på området; förra året gav hon ut boken "Tyst hav", en insiktsfull och med rätta prisad rapport om fiskerinäringens rovdrift i våra hav.
Och det första kapitlet handlar just om ålen, och den chockartade nyheten för ett tiotal år sedan att över nittio procent av glasålarna från Sargassohavet försvunnit.
I dag är beskedet från Internationella havsforskningsrådet ännu dystrare: beståndet av ål i Europa har minskat med hela 99 procent sedan slutet av 80-talet. Mycket plötsligt har ålen blivit en akut utrotningshotad art.
Dock ännu inte fridlyst - ålfisket får fortsätta, om än med begränsningar, och det var just denna cynism som väckte Isabella Lövins starka engagemang.
För några veckor sedan träffade jag en ålfiskare från Fredriksnäs i Gryts skärgård, en av dem som fortfarande får dispens av Fiskeriverket. Och han berättade att fångsterna av ål ökat markant de senaste åren, och att 2007 var ett veritabelt rekordår.
Men hur kan detta gå till om det bara finns en enda procent av ålarna kvar? Om nittionio av hundra ålar försvunnit sedan slutet av 80-talet, hur kan då fångsterna i dag vara större än i början av 80-talet?
Ålen är en hemlighetsfull fisk, och en enda fiskares erfarenhet från ett begränsat skärgårdsområde kan inte gälla som vetenskapliga belägg, men ett anmärkningsvärt indicium är det, och det antyder också att vår kännedom om denna underliga varelse inte är så djup som vi tror
Överhuvudtaget är kunskapen om livet under havsytan tämligen bristfällig, och det finns alltid skäl att behandla de otaliga larmrapporterna med viss försiktighet.
För några år sedan förklarade några forskare att Östersjöns ekosystem hade flippat och tagit ett kvalitativt språng, från ett näringsfattigt stadium till en välgödd nivå.
Men i förra veckan kom nyheten om att utsläppen av näringsämnen, kväve och fosfor, faktiskt minskar - för första gången under industriell tid. Forskarna vill visserligen inte säga att detta trendbrott ännu kan märkas på vattnets kvalitet, men uppenbart är ändå att den famösa flippningen har ställts in.

I själva verket har man det senaste decenniet tydligt sett hur siktdjupet ökat i till exempel Stockholms skärgård, och hur den vitala blåstången återtagit bottnar som grönslicket erövrade på 1980-talet. Samma sak tycker jag mig kunna iaktta i Gryts och Tjusts skärgårdar som jag undersökt regelbundet sedan 1950-talet: blåstången är på väg tillbaka.
För några år sedan kom alarmerande rapporter om att gädda och abborre minskat starkt i just dessa skärgårdar. Men nu är tillgången återigen god enligt fiskarna, och även den notoriskt hotade torsken finns i fiskedugliga bestånd.
Kanske vågar man ana att det våras för Östersjön. I soldiset över Flisdjupet ser jag en havsörn cirkla på stela vingar, som ett slags bekräftelse på min förmodan.