Det är en trevlig tradition, bygderna liksom livas upp av hoppfullt glimmande granar och glänsande fönster. Och det är ett bra sätt att bruka den dyra strömmen, lampljuset är elektricitetens största triumf.
Så jag inventerar i lagret. Jag har fyra utomhusbelysningar till granen. Ingen fungerar.
Jag har 18 adventsstakar, och jag skäms för att säga det: en fungerar. Jag har diverse slingor av skiftande form, röda, vita, blinkande. Ingen fungerar förstås.
Jag har ägnat en oerhörd möda åt att byta lampor och pilla på kontakter och vet att skräpet bara är skräp och att inget annat återstår än Lunden, vår stolta sopstation.
Berget av havererade elektriska prylar och pryttlar är oöverskådligt.
Jag anar inte hur många lass av obrukbara datorer, bildskärmar, cd-spelare, brödrostar, hårtorkar, fläktar, mobiler, tv-apparater, kylskåp, värmeskåp, spelmaskiner, adaptrar, armaturer, batteri-laddare, skruvdragare, värmelampor och ljusramper som jag levererat till Lunden, för vidare befordran till de nigerianska demonterings-arbetarna.

Och nu alltså detta lass av julbelysningar, alla behäftade med enkla men i praktiken oreparabla fel, det vill säga glappkontakter som visser-ligen kunde åtgärdas av någon elkunnig serviceperson om en sådan hade funnits, men knappast till ett rimligt pris.
På Jysk kan jag köpa en sjuarmad adventsstake för 29,90 och då är det förstås mycket billigare att skaffa en ny stake än att reparera en gammal trasig. Det är det som är meningen, själva affärsidén med hela denna illuminationstrend.
Dessa kriminellt billiga ljusstakar, de är tillverkade av slavar, har en inbyggd glapprisk så att ingen stake riskerar att överleva till nästa jul: man måste hela tiden köpa nytt, nya stakar, nya slingor, nya belysningar. Så rullar julhandeln på och sätter, regelmässigt, nya rekord.
Det är inget konstigt, man tillverkar billigt skräp som ska slängas efter en säsong och ersättas med nytt billigt skräp. Det är slöseriets ekonomiska politik och den gängse uppfattningen om tillväxtens nödvändiga drivkraft.

Men om vi istället tillverkade dyra och hållbara stakar som det lönade sig att reparera skulle vi få en helt annan ekonomi; om denna evigt accelererande ström av känsliga och snabbt urmodiga elektroniska manicker och annat modekrafs som fladdrar förbi i stället ersattes av gedigna och varsamt hopkomna produkter skulle vi inte sitta i skuldfällan som vi gör, utan kanske kunna börja bygga det uthålliga och tålmodiga samhälle som vi faktiskt måste göra.
På det sorglösa sextiotalet myntade Lena Larsson slagordet köp-slit-släng som fick ett kraftigt och bestående genomslag. Själv tog hon strax avstånd och formulerade ordet återbruk som dock fick mycket lite gehör och fortfarande betraktas som ett slags miljötönteri.
Ändå är det just återbruka vi måste göra, lappa, laga, vända kapporna, halvsula skorna, och reparera maskinerna, kort sagt spara, om vi ska klara oss in i nästa sekel.
Till sist hittar jag ändå en julgransbelysning som faktiskt lyser, den ligger i sin gröna originalkartong och skulle platsa på Antikrundan.
Ljusslingan är från femtiotalet, då ordet kvalitet fort-farande fanns i vokabulären.