SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. En tidig morgon när min granne Christina som vanligt släppte ut hunden på gården, såg hon plötsligt en varg som högg efter hundens huvud.
Det var mörkt och hon såg inte allt så klart, men en varg var det utan tvekan, och hunden sprang gnyende tillbaka in i huset och kissade på mattan. Vargen försvann bland granarna.
En sådan varg beseglar sitt öde.
Det var antagligen samma varg som älgjägarna stötte på vid Jesperstorpet i förra veckan när de skulle jaga i Öjenäs, samma varg som strax efteråt iakttogs vid teleboxen i Djupfors, samma varg som i våras jagade efter Everts får och samma varg som i somras travade i mina löparspår i traktorvägen vid Larsby.
Vi har således fått en hemmavarg i bygden, och det är inte trevligt.
Men incidenterna är rapporterade, och ansöker vi om skyddsjakt får vi säkert tillstånd till det. Och jag tycker det vore bra. Så närgångna vargar måste kunna skjutas bort, det är nödvändigt, både för folk och vargar.
Det är också nödvändigt att vi får försvara våra hundar, får, getter och kalvar mot vargens attacker. Vilket vi faktiskt får göra sedan alliansregeringen rev ner det kritiserade stängslet i jaktförordningens paragraf 28.
Tidigare skulle vargen befinna sig innanför ett stängsel för att man skulle få skjuta den, och då kunde man alltså inte freda vare sig en jagande hund eller ett skogsbetande får.
Skyddsjakten och värnrätten är avgörande för att skapa den lugna stämning som behövs i en bygd om både människor och vargar ska kunna leva där tillsammans.
Vi måste veta att vi kan jaga vargen om det behövs, annars kommer den aldrig att accepteras i skogen.
Om folk känner sig rättslösa och översiggivna växer i stället det hotfulla mullret om att skjuta, gräva och tiga och tjuvjägarna tar kommandot.
Däremot tror jag inte alls att det är nödvändigt eller ens möjligt att "beskatta stammen", som kungen uttryckte det.
Det måste först finnas en livskraftig stam innan man kan börja beskatta den. Och det finns inte - ännu. Jägareförbundet driver på och vill skjuta 20-30 vargar redan i vinter för att hålla stammen vid den av riksdagen bestämda nivån på två hundra individer.
Men en stam på 200 vargar kan inte klara en sådan avskjutning och Jägareförbundets vargpolitik är en politik för utrotning: man accepterar till exempel högst 15 föryngringar om året och högst två föryngringar per län!
En så utspridd och svag stam kan naturligtvis inte växa eller överhuvud-taget överleva.
Kungens befarade vargexplosion - "det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir det sju nästa år och sen blir det bara ... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det" - kommer helt enkelt inte att inträffa. I så fall skulle vi haft ett par tusen vargar allaredan.
Kerstin Ekman undrade i ett inlägg på Newsmill.se om inte kungen fått i sig ett par klämtare innan han yttrade sig så oövertänkt.
Men jag tror inte han var full, jag tror bara han lyssnat för mycket på jägarna i Dalarna. För där frodas ett oförsonligt varghat, och där drivs vargkampanjer med rent rättshaveristisk monomani. Min mejlbox är fylld av hatbrev.
Å andra sidan står vargvännernas föreningar, lika oförsonliga.
De accepterar varken skyddsjakt eller nödvärnsrätt - och det är också en politik för utrotning.
