SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Annandag jul och ljuset återvänder, men omärkligt.
Det är redan fyra dygn efter midvintersolståndet och nu blir det i alla fall inte värre. Snart kan vi börja räkna solminuter morgon och kväll, och om knappt tre månader är kampen avgjord, då tar ljuset kommandot igen.
Det är klart att det är detta vi firar, adventsstakarna i fönstren, julgranarna i trädgårdarna, ljusslingorna på balkongerna - allt är till för att besvärja mörkret och förebåda ljusets födelse.
Säkert firade de så redan under stenåldern, tände eldar och facklor och vad de kunde för att jaga undan midvinter- natten och locka solen tillbaka. Det nordiska mörkret är ju särdeles mörkt och julen är därför en urgammal ljusfest hos oss - ordet jul har däremot inget med ljus att göra, det försvinner i det fornnordiska språkmörkret och ingen vet vad det betyder, eller också betyder det bara - jul.
Kyrkofäderna var kloka nog att förlägga Jesu födelse just till den mörkaste tiden, och på så vis förjagade de hedendomens solriter och ersatte midvinterns blot och eld med ett annat slags ljus.
Och så hände det sig att julglädjen i stället kom att förknippas med en nytänd stjärna, ett barn i en krubba och dyrbara gåvor av guld, rökelse och myrra.
Fast i dag finns väl egent-ligen bara gåvorna kvar av julens glada budskap: med rituell envishet upprepar gåvoförsäljarna att årets julhandel slår alla rekord - oavsett hur det går.
Det är den eviga tillväxtens credo och den trosbekännelse som ersatt alla tros - bekännelser. Det måste bli rekord, annars går jorden under.
Det ska vara extra allt och ständigt mera av allt. Marknadens sol sjunker aldrig mot horisonten, utan ljuset bara stiger och stiger, det är glödtrådsljus, halogenljus, LED-ljus, ljusrörsljus, kvicksilverljus, natriumljus - ett flödan-de sken som får midvinternattens stjärnor att blekna och dö.
På vägen till Arvika är det ett par ställen som upptagit den amerikanska idén om det obegränsade överflödet och tänt ljuskaskader över tak och väggar och i alla buskar och träd, så att hus och trädgårdar ser ut som veritabla tivolin.
Vräkigt och vulgärt natur - ligtvis, men fascinerande, man åker inte förbi utan att häpna. Och man undrar ju över elräkningarna: D et kan inte bli billigt detta! tänker man i stilla triumf.
Och som besvärjelse är det förfelat, man ska jaga undan mörkret, inte utplåna det. Men sådan är marknadskraftens obevekliga driv - att aldrig slå sig till ro med det lilla.
Själv har jag två tända granar i trädgården, sexton ljus i varje, och tycker att det räcker så. Det är några små hoppfulla ljusstick i mörkret, men stjärnhimlen tar ingen skada.
Just nu befinner sig Jupiter i en gynnsam position och en gnistklar natt kan jag förnimma raden av månar med blotta ögat. Fast det är kanske inbillning, men Andromedagalaxens suddiga ljusfläck hittar jag förvisso och längre än så kan ett mänskligt öga inte se - ett par miljoner ljusår bort i tiden.
Så kan midvintersol - ståndets mörker också bjuda på en lysande sensation , tänk att kunna se ett så gammalt ljus!
Det är annandag jul och solen rullar mödosamt upp för Högfjällets grankam och dimper strax ner i svackan vid Södervik.
Men för varje dag blir bågen allt större, och därför tänder vi tacksamt tusen juleljus, för att hälsa den pånyttfödda solen.
Tommy Hammarström
tommy.hammarstrom@expressen.se
kolumnist