Men kan världens minsta vargstam klara det?
Jag springer min runda över Lasbygärdena, och i traktorspåret under lysledningen, bland skosulor, hästskor och älgklövar, hittar jag vargtassen. Det är inget stort avtryck, men omisskännligen en varg, och ganska färskt, ett par dagar gammalt kanske.
Detta börjar bli vardag; just på samma ställe fann jag vargspår förra sommaren, och då tassade gråben kors och tvärs genom hemmanet och ställde till oreda; skrämde Lennarts vita kor, attackerade Everts får och högg efter Christinas hund.
Ändå utbröt ingen vargfrossa i bygden; och inte verkar det bli någon större panik nu heller. Folk håller sig sakligt lugna, och det tror jag beror just på den förebådade jakten.
I själva verket har jakten redan börjat; i januari förra året sköts en varghona i Allstakan bara någon mil härifrån, inte av tjuvskyttar utan fullt legalt vid en så kallad skyddsjakt. Naturvårdsverket har de senaste åren godkänt ett tjugotal skyddsjakter; bara under förra året sköts åtta vargar.
Och det är just det lugnande besked som folk behöver, en tillåten jakt är, menar jag, en förutsättning för att världens minsta vargstam ska klara sig.

Regeringen har bestämt att det ska finnas högst 210 vargar i Sverige. Och eftersom det föds ungefär tjugo nya valpkullar i år kan man räkna ut att vi behöver skjuta ett trettiotal vargar till vintern, om stammen ska hållas inom gränsen.
Så många vargar har inte skjutits i landet på gott och väl hundra år, och det är inte underligt om vargvännerna protesterar vilt.
Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson ansåg att beslutet om storskalig jakt bara var populism för att tillgodose små väljargrupper. Och vänsterns Wiwi-Anne Johansson skrev i Länstidningen, Östersund att regeringen "fallit för trycket från varghatarnas förespråkare" och menade att Sveriges "redan missgynnade vargstam kommer att hotas ytterligare". Och hon påpekade, och underströk, att regeringens förslag strider mot EU:s art- och habitatdirektiv.
I stället för den beramade licensjakten föreslår Vänsterpartiet ökade insatser för att komma till rätta med den illegala jakten.
Men det är just det som är kruxet: en tillåten och reglerad jakt är faktiskt det bästa sättet att hejda den illegala jakten. Om vi däremot strikt följer EU:s art- och habitatdirektiv blir praktiskt taget all laglig jakt omöjlig, vilket skulle egga tjuvskyttarna till än större dåd. Och då har vi strax en vargstam på sjuttiotalets nivå, det vill säga noll djur.

För rovdjurspolitiken måste i grunden handla om detta, att folk i bygderna går med på att leva med vargar. Och det gör de aldrig om de känner sig översiggivna och inte ens får skydda sin boskap eller sina hundar mot rovdjuren.
En så liten och svårt inavlad vargstam som den skandinaviska klarar sig dock inte utan friskt blod, och regeringen vill hämta vargar från Baltikum och Ryssland för att därigenom uppfylla EU:s krav på en "gynnsam bevarandestatus".
Jägarna protesterar mot införseln av främmande vargar och kallar den "ett opinionsmässigt självmål". Men vargimporten är nödvändig om vi ska kunna hålla stammen frisk på denna låga nivå.
Tillåten jakt och utplantering är vad som behövs för att vargen ska kunna överleva i våra skogar.