Vem sköt? Och vad? Det är inte den omedelbara frågan, utan: ligger den? Björn har skjutit efter en kviga, och den är försvunnen. Han vet inte om hon ligger. Vinden börjar dra i tallkronorna. Två skott igen. Karl har skjutit en kviga. Är det samma djur? Ligger hon?
Lång avvaktan medan Peter och hunden söker. Blodspår fram och tillbaka. Så hittar de kvigan, död. Men finns det flera djur? Hur många skotthål kan de finna? Svårt att se. Lars-Göran kommer med sin hund, de går runt, runt och söker andra spår, men finner ingenting.
Efter tre timmar avbryter vi och återsamlas i slaktboa. När älgen är flådd och upphängd hittar vi kulorna, fyra kulor av två olika kalibrar. Lättnaden är stor, inget skadat djur finns kvar på skogen.

Tisdag, klart, nollgradigt. Får pass sexton i en kalhuggen sänka, sönnom Åsen, nolom Haget, östom Skåltjärnet. Den som inte kan väderstrecken och platsernas namn hittar aldrig sitt pass i älgskogen.
Jag är inflyttad i bygden och efter nästan trettio år kan jag hjälpligt treva mig fram i grannskapet, men full kännedom får jag aldrig. Man måste vara rotad och uppvuxen på platsen för att kunna läsa topografin med alla dess nyanser.
Det är inte bara namnen, utan också berättelserna, inte bara ytan utan också platsens djup. Man kan ange Torpet med koordinaterna på GPS-en, men säger man Gunnar på Torpet får positionen en helt annan, och omfångsrikare innebörd.

Onsdag, klart, minus två grader. Sanningens ögonblick. Jag sitter på pass sex i kraftledningsgatan väster om Skogen. En ko med kalv och ännu en ko passerar under ledningen. De stannar och spanar åt mitt håll, jag siktar på kalven, hårkorset i kikaren fladdrar över ryggen. Stadig nu, stadig! Smällen är oväntat smärtsam, tystnaden rämnar.
Korna vänder och flyr, men kalven stupar omedelbart och jag vet att jag träffat för högt, i ryggen i stället för i lungan. Det är då de stupar knall och fall, efter ett perfekt lungskott kan de springa långa stycken. Kalven ligger och kastar med huvudet och jag går fram och skjuter dödskott. Sen blir allt tyst igen.

Torsdag, gråväder, fem grader varmt. Pass 35 i mosskanten. Svärmar av älgflugor. Så fort de landat biter de av sig vingarna och kryper omkring som stora fästingrika löss, med sikte mot hårbotten.
Det är en ny plåga, kanske en följd av åttiotalets älgexplosion, kanske en växthuseffekt. Flera milda höstar har förvärrat läget, men det är inte så illa som vi befarat. De hårlösa älgar vi fann i trakten för ett par år sedan var i varje fall inte älgflugornas verk.
Nu har vi inga hårlösa älgar men lika mycket älgflugor.

Fredag. Klart och kallt, minus två grader. Sista dagen och ännu ingen varg. Inte i Fjäll och inte i grannskapet. Och det är ovanligt gott om älg, så det kan knappast finnas många jagande vargar i området - för de äter verkligen mycket som kungen sa, särskilt älgkalvar.
Kungen jagade i södra Dalarna och där finns kanske flest vargar och definitivt det mest högljudda varghatet. Kungsorden om den exploderande vargstammen tyder på att han tagit intryck.
Men jag tror kungen kan vara lugn. Så fort förökar de sig inte och antalet vargar i Skandinavien är ännu under tvåhundra. En så liten stam kan man inte börja jaga.
Vi får skjuta vargen om den attackerar boskap eller hundar, och skyddsjakt förekommer.
Det räcker bra.