Vi har bara varit bort i tre dagar och återvänder till en helt annan tid - den värsta vargavintern i mannaminne alldeles säkert. Jag kan i varje fall inte erinra mig någon jul under mina trettio år i Värmland som avslutats med en så bister vinterattack.
Det är som om vädergudarna ville stryka halvmetertjocka streck under det mänskliga debaclet i Köpenhamn och tala om att klimatet inte är någon spelplan och inget man rycker på axlarna åt.
Nu menar jag inte att denna vita och onormalt kalla vinter skulle vara något slags trendbrott och ett bevis för att klimathotet bara är en mänsklig uppfinning och en vision i prognosmaskinerna.
Så är det förstås inte. Men jag menar att även denna oväntade kyla och detta ymniga snöfall måste tas ad notam och kommenteras med vetenskaplig uppriktighet. Annars kan vi aldrig få gehör för den beramade temperaturhöjningen.

Det fullständiga misslyckandet i Köpenhamn berodde först och främst på den mänskliga girigheten, på vår starka ovilja att avstå från den fossila välfärden.
Allt kol, all olja och all naturgas som vi eldar upp i en alltjämt accelererande fart är själva grunden för den industriella expansionen och det stegrande välståndet.
Och det finns just nu ingenting som talar för att vi kommer att strypa de fossila eldarna och maka in oss i kretsloppet igen. Det påstås att vi förbrukar 1,4 jordklot om året, och att vi lånar till de sista fyra månaderna konsumtion. Men varifrån lånar vi? Jo, från dessa fossila lager som jorden lagt upp åt oss under många miljoner år.
I Kina tillverkar de nu över tretton miljoner nya bilar om året, och ingen kines vill avstå från den eftersökta lyxen att sitta och trumma på ratten i en sniglande bilkö. Och tanken att Obama skulle kunna höja skatten på bensin och få amerikanarna att köra mindre bil är politiskt orimlig, hur vackert han än formulerar den.
Detta blev skrämmande tydligt i Köpenhamn: överdådet fortsätter och ingen vill på allvar tala om sparsamhet och hushållning, och den ekologiska uthålligheten nämns numera oftare som ett hot, särskilt av käcka nyliberaler som tror att allting går att lösa med mera teknik.

Nederlaget i Köpenhamn berodde emellertid också på forskarnas oförmåga att gestalta hotet på ett trovärdigt sätt.
För att verifiera sina utsagor blandar de ofta ihop prognoser med faktiskt uppmätta händelser. När havsvågorna naggar stränderna i Bangladesh eller sköljer över öarna i Tuvalu beskrivs detta som om växthuseffekten redan inträffat. Och när torkan bränner sönder jord och skog i Australien blir det ett exempel på att klimathotet redan är verkställt.
När incidenterna passar i mallen framställs de som fasta bevis, annars bortser man eller låtsas som om der regnar.
Just nu snöar det ymnigt igen och ändå är det tio grader kallt. Ett tämligen ovanligt förhållande, fast detta är inget som de tusen forskarna i FN:s klimatpanel kommer att diskutera, för det stör deras ritningar. Och på det sättet uppnår de aldrig någon vetenskaplig trovärdighet.
Tredjedag jul blir en tung snöskottardag, det ömmar i ryggen och värker i de otränade armarna, och jag svettas under tröjorna. Men det är en mycket behaglig känsla och jag förnimmer den som ett slags tröst.