OLOF PALME

Jag visste ingenting, jag befann mig i Ås i västra Värmland, långt från Sveavägen, och hade suttit hela morgonen och arbetat på en text om Carl Jonas Love Almqvist.
- Det är så hemskt, sa hon. Nu blir det aldrig som förut.
Hon var inte särskilt begeistrad i Palme, tvärtom tyckte hon nog rätt illa om honom, hans sarkasmer och hans sätt att lyfta huvudet och liksom blicka ner på motståndarna.
Men hon grät för att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata mitt i Stockholm, och för att ingenting skulle bli som förut.
Jag minns inte vad jag svarade, bara att jag omedelbart skruvade på radion och lyssnade på de evigt upprepade nyhetssändningarna från mordplatsen. Jag förstod att något oerhört hade inträffat, men riktigt vad fick jag aldrig något grepp om.

I dag är det exakt 25 år sedan Olof Palme blev mördad och Sverige är mycket riktigt ett helt annorlunda land, inlemmat i de globala övervakningssystemen, säkrat in i minsta skrymsle. Ingen statsminister går på bio en kväll och vandrar hem i natten utan ett ordentligt pådrag av säkerhetspoliser med uppfällda kragar och hörsnäckor i öronen.
Men skotten på Sveavägen var inte avgörande för den utvecklingen, säkerhetsnojan hade vi säkert fått ändå.
Ett kvarts sekel efter mordet är det annat som väcker undran: dels det traumatiska förhållandet att mordet aldrig kommer att bli löst, dels den mördades förvandling till ikon.
Olof Palme var en briljant retoriker med en upphöjd ton som väckte beundran och retade gallfeber, han var en skarp analytiker, bildad, intellektuell och med adelsmärket i ryggen. Folklig var han aldrig.

Hans engagemang var starkt och uppriktigt och ska inte sättas i fråga, men hans politiska praktik var framförallt taktisk, han var beräknande och stundom rent slug.
Och i trängda lägen tvekade han inte att bruka maktvapnet och stöta det rätt i demokratin om så behövdes.
När Peter Bratt i november 1977 avslöjade justitieminister Lennart Geijers bordellbesök stormade Olof Palme Dagens Nyheters redaktion, ljög och dementerade och fick tidningen på knä. DN bad om ursäkt och betalade skadestånd för ett avslöjande som faktiskt var sant och därtill högst angeläget.
Palme visste att DN inte hade det avgörande dokumentet, rikspolischefens promemoria, och chansade på brutal skrämseltaktik, vilket gick hem - ända tills Jan Mosander publicerade promemorian i Expressen ett år senare och allt bekräftades, även Palmes lögner.

Palmes taktiska snille firade sin kanske största triumf inför kärnkraftsomröstningen 1980, då han tillsammans med folkpartiets Hans Blix lanserade den lysande idén att säga nej genom att säga ja, att avveckla kärnkraften genom att bygga ut den.
Och trots en tv-debatt med den blide Tage Danielsson, där Palme klart förlorade på retorisk poäng, blev den taktiska manövern en framgång och nja-linjen vann omröstningen.
Själv vill jag dock helst minnas Olof Palme från Vietnamåren, då var han mäktig och brann utan taktiska hänsyn.

Efter USA:s bombanfall mot Hanoi julen 1972 höll han tal i radion och jämförde bombningarna med en rad kända illdåd i historien, Treblinka, Katyn, Babij Jar... Det var en protest som tog skruv och Washington svarade med att praktiskt taget bryta de diplomatiska förbindelserna med Sverige.
Där har Carl Bildt ett och annat att lära sig.