SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Kossorna ligger så lugnt och idisslar under björkarna vid stranden, tranorna styltar omkring i hagen och skriker hjärtskärande, lommen ropar sitt ödsliga rop, hägern väser sitt gräsliga väsande och måsarna kvider av förtrytelse.
Det pågår ett krig i landskapet, ett krig om producenter och marknadsandelar, ett krig om kor och fåglar, bygd och natur.
Eller för att formulera det konkret: Arla Foods hotar landsbygdens liv och den biologiska mångfalden.
Så ser krigsskådeplatsen ut: på ena fronten en rad lokalt förankrade, bondeägda mejerier av skiftande storlek, på andra fronten ett av världens största mejeriföretag med globala ambitioner.
Jag berättade om Milkos bekymmersamma läge i förra krönikan.
För att möta den aggressiva konkurrensen från Arla Foods har Milko, som ägs av mjölkbönder i Mellansverige, beslutat att mobilisera centraliseringsvapnet och lägga ner mejerierna i Karlstad och Sundsvall.
De tänker slåss med samma vapen som Arla, vilket är oklokt och dömt att misslyckas.
Milkos styrka är just den lokala förankringen, det som nu brukar kallas närproducerat, och när de lägger ner och centraliserar blir det näraliggande bara ett skämt. Om mjölken ska skvalpa omkring i sjuttio mil innan den når hyllorna i våra butiker kan man inte längre tro på den lokala ursprungsmärkningen.
Milko öppnar flankerna för angrepp från den mäktiga mejerijätten, och Arla är snabbt på plats och hugger efter producenterna.
I Hälsingland och kanske i Värmland bereder sig mjölkbönderna för en massflykt:
Olle Jonsson i Krusänga utanför Delsbo, som mjölkar 45 kor, säger till lantbrukets affärstidning ATL att han skulle tjäna en kvarts miljon om året på att gå från Milko till Arla.
Det är en effektiv strategi: Arla, som omsätter 55 miljarder kronor om året, kan utan att det nämnvärt rubbar företaget, höja avräkningspriserna eller sänka försäljningspriserna och på så sätt tvinga motståndarna till reträtt.
Arla ägs av danska och svenska mjölkbönder och är det fjärde största kooperativa företaget i världen. Det producerar över åtta miljarder liter mjölk om året, ungefär hälften i Danmark, en femtedel i Sverige och resten i England, Polen, Tyskland och andra länder.
Arlas problem är inte att vinna fler producenter utan att erövra marknader.
Två tredjedelar av den danska mjölken måste exporteras och Sverige är förstås en särskilt attraktiv försäljningsplats.
Slaget om Skåne i februari 2009 är ett illustrativt exempel på Arlas anfallsmetoder.
Genom att dumpa priserna lyckades Arla få en uppgörelse med Coop, Netto, Bergendahls och Axfood, och trängde därmed bort Skånemejerier från en stor del av den skånska marknaden: på en månad förlorade Skånemejerier halva omsättningen och var illa ute.
Men konsumenterna valde att gå till ICA och fortsätta att köpa mjölk från sin lokala leverantör, och de stora grossisterna tvingades återta Skånemejerier produkter. I dag är läget återställt.
Nu gäller det Milko och där attackerar Arla själva basområdet, mjölkböndernas land och ägor.
Och det är fara värt att de vinner kriget och då kommer vi alla att införlivas i Arlas storskaliga, globala landskap med allt vad det innebär av nedlagda småbruk, färre betesdjur och utarmad artrikedom.
