Inget levande rör sig, men kompressorerna mullrar och elbörsen tar glädjeskutt. Jag lägger in några björkveds­klampar i kokspisen och tänder i kaminen.
När rysskylan gör chock orkar inte värmepumpen riktigt med och vi måste komplettera med handhuggen ved. Det är mycket effektivt och efter en stund är det gott och väl 25 grader plus i huset.
Men jag tänker på alla dem som inte har någon skorsten, alla dem som byggt hus med endast elektriska paneler och utan minsta reservutgång. De sitter där nu i köldchocken, och huttrar, helt prisgivna åt elbörsens nyckfulla ryckningar.
Är det så klokt egentligen att handla ström på en börs? Är inte elektriciteten alltför viktig för att lämnas till spekulation?
En stund i förra veckan sprang priset upp till två kronor kilowattimmen, men lugnade sig sedan och föll till drygt sjuttio öre. Elbörsen är som en spattig häst, inte ens bensinpriset galopperar på det viset, även om det förvisso stegrat sig rejält på sistone.
På morgonen, när termometern kryper ner till minus 25 och kilowatten stiger mot två kronor, kostar bensinen 14,90. Det är det dyraste jag någonsin tankat och allt börjar onekligen kännas som en trasa. Nedstigningen i purgatorium har börjat.

Kylan har sin enkla förklaring, den är sibirisk och hänger samman med ett ovanligt högt och ihållande högtryck - något som inte är så ovanligt just i skiftet januari-februari. Men till dem som vill ta köldknäppen till intäkt för klimatförnekelse vill jag påpeka att i Longyearbyen på Svalbard, min referenspunkt i Arktis, har medeltemperaturen den senaste månaden varit elva grader över det normala.

Elprisets stegring brukar skyllas på lågt vatten i magasinen, trasiga kärnkraftverk och rysskyla över hela kontinenten. Vatten har vi dock i mängder och kärnkraften stånkar på lika illa som den brukar. Det är bara köldknäppen de verkligen kan skylla på: snö och is över det redan hårt prövade Grekland - då blir det fart på elbörsspekulanterna.
Bensinpriset eldas på av konflikter i Nigeria och Iran, men i grunden handlar det om stegrande efterfrågan och sjunkande tillgång. Femton kronor litern får vi leva med och säkert blir det mycket värre än så.
Jag är förstås lite orolig när jag sätter mig i den djupfrysta bilen, men den startar omedelbart, med bara en lätt knorrande protest. Säga vad man vill om dessa moderna, elektroniska skapelser, men batterier har de som orkar tända ångorna också i tjugofemgradig köld.
Fast jag är tacksam i denna sibiriska stund att jag inte har en bil som endast går på batterier. Då skulle jag inte nå fram till Arvika en gång - om jag samtidigt ville ha varmt i kupén och värme i sitsarna och varselljusen i gång.

En elbil har nämligen ingen generator som alstrar ström så fort motorn går i gång, utan suger bara kraft ur batterierna hela tiden, och det räcker inte till både drift och värme och ljus och släpkärra och allt som ska till.
Elbilen är inget för vårt långa och kalla land och det är begripligt om folk inte vill betala en kvarts miljon extra för en bil som knappast går att använda. Och dessutom hamna ur askan i elden - ur oljemarknadens hårdnande grepp i elbörsens skenande tyranni.