Det kan vara en skogsbrukare söder om Alingsås, i en by med det talande namnet Ödenäs, som inte vill kalhugga sin skog utan bara hugga de mogna träden och på så vis avverka skogen men ändå ha den kvar - och faktiskt tjäna på det.
Det kan vara en bonde vid Faxälven som har femtio kor på bete och säljer kött direkt till konsumenterna - och tjänar bättre än en konventionell bonde med hundrafemtio kor och anslutning till storslakteriet.
Det kan vara kolonister i Skarpnäck som odlar kål och morötter mellan höghusen för att skapa en motvikt till industrimaten och lära stadsborna något om grönsaksproduktion.
Det kan vara en dalkulla som reser runt och agiterar för lokalt odlad och lokalt tillagad mat, i ett ursinnigt angrepp på industrimaten.
Det kan vara franska gerillaodlare som ockuperar mark och planterar, sår och sätter för att hindra bygget av en storflygplats.
Det kan vara belgiska fiskare som med små båtar och utan EU-stadgad utrustning försöker återta det kustnära och skonsamma fisket.

Naturbruksupproret är en kamp för det lilla mot det stora, för det lokala mot det centrala, för det lantliga mot det urbana, för det ekologiska mot det ekonomiska, för det uthålliga mot det slösaktiga, för det tålmodiga mot det rastlösa.
Begreppet hittar jag i en nyutgiven liten skrift från Jordens vänner, "Naturbruksupproret - lokal och global kamp för jord, skog och hav".
Upprorets organisationer har namn som Via Campe-sina (den lantliga vägen), Reclaim the Fields, (återta åkrarna), Mykorrhiza, Skydda skogen, Fria bönder - levande landsbygd.
Och det blir strax tydligt att detta är en kamp i skym undan, en kamp för det lilla i mycket liten skala, en kamp på tvärs mot alla starka strömmar.

Dagens Nyheter publicerade i veckan en statistisk sammanställning av trettio års folkomflyttningar i Sverige, och konstaterade, med illa dold triumf, att allt strömmar mot Stockholm och andra storstäder.
Den lantliga vägen är enkelriktad, bort från landet in mot stan.
Stockholms kranskommuner sväller som övergödslade pumpor, i vissa fall har de fördubblat invånarantalet på trettio år, och själva huvudkommunen växer med så där tio procent om året och det är inte underligt om man kan uppleva det som ett straff att tvingas bo där, särskilt om man har en bil, vilket är förutsättningen för hela expansionen.
I samma nummer av DN fanns en artikel om längtan till landet, vilket påstods vara en ny trend i TV. En löjlig trend förstås eftersom "i verkli gheten rör sig flyttströmmarna från glesbygden och mot storstäderna".
Från DN:s malliga horisont finns inget så fånigt som att drömma om den lantliga vägen, när all demografisk och ekonomisk realitet talar för den urbana uppblåstheten.

Det var länge sedan DN satsade på natur och miljö, nu är det bara den dagliga bilagan Sthlm som gäller.
Och det blygsamma naturbruksupproret kan knappast rubba draken eller vända strömmen, men det är ändå en stor sak att det faktiskt pågår.
För det handlar om den ekologiska realiteten och den är, i det uthålliga perspektivet, överordnad både ekonomin och den urbana själv- tillräckligheten.