Vårfloder har vi alltid haft men sommarfloder och höstfloder är nya fenomen som vi nu måste vänja oss vid. Så blir det tydligen att leva i växthuset - regnigt, grått och kallt. Åtminstone här i de västra landskapen, de senaste fem somrarna har varit en enda tröstlös vandring av regnstinna skyar, jordarna bär inte maskinerna längre och höet får ruttna på vallarna.

Fast ett halvt decennium räcker inte för att dra slutsatser om klimatet, jag minns en sommar för inte alltför länge sedan då vi hade badväder från början av maj till slutet av september.

Vädret är ett gäckande fenomen och vi vet inte mycket om vad som händer i nästa vecka, och vi vet ingenting om kommande vinter och absolut ingenting om nästa sommar.

Så vi kan ju alltid hoppas, men det troliga är att tendensen håller i sig. Det finns oroande tecken, krympande glaciärer, uppåtkrypande trädgränser och framförallt smältande isar i norr.

Nordostpassagen ligger nu helt öppen och vilken söndagsseglare som helst kan upprepa Nordenskiölds hjältedåd - utan att riskera infrysning.

Själv håller jag alltid ett öga på temperaturen i Longyearbyen på Svalbard. Och hela vintern var den verkligen illavarslande: från december till mars var medeltemperaturen tolv-tretton grader över det normala och i månadsskiftet januari-februari var det fem grader varmt i över en vecka.

Det är klart att det inte växer till några isbjörnsisar då.

Och detta öppna, mörka vatten absorberar solvärmen och höjer temperaturen ytterligare och styr de mäktiga jetströmmarna så att vi hamnar i lågtrycksvandringen. Ungefär så ser teorin ut och det finns just inget som motsäger den, även om september inleddes med höstblå himmel och brännande sol.

Men vad ska vi göra? Gräva dubbelt djupa diken och blanda hälften etanol i bensinen? Dräneringsarbetena är förvisso av nöden om vi ska återställa de försumpade betesmarkerna och få korna upp på torra land.

Men etanolen? Tanken är förstås att ersätta det fossila med det förnyelsebara och på så vis hejda koldioxidstegringen.

Men i praktiken betyder det att vi byter bensin mot mat och efter den svåra torkan och missväxten i USA och på andra platser blir den brutala följden att vi ställer bilen mot svälten.

Det är lönsammare, delvis på grund av subventioner, att göra sprit av vete än att mala det till mjöl.

Sverige som traditionellt exporterar vete har med ens blivit storimportör: i maj i år importerade vi dubbelt så mycket som vi exporterade, och det beror nästan uteslutande på etanolfabriken i Norrköping som just nu går för högvarv. Detsamma gäller majsen: i USA är majsetanolen en del av det nationella programmet för att minska oljeberoende, vilket driver upp priserna.

FN:s livsmedelsorganisation FAO har nu krävt att USA slutar använda majs till etanolproduktion för att avvärja en hotande matkris.

Hur ska vi göra: hejda klimathotet eller hindra svälten? Det är en orimlig fråga eftersom klimatet också hotar att förvärra svälten. 

Men i det akuta läget är FAO:s krav ändå viktigt och det uppkomna dilemmat får vi lösa med en salomonisk kompromiss: mala mera mjöl och köra mindre bil.