Men en thailändare eller en vietnames skulle behöva få ihop femtusen liter blåbär för att expeditionen ska gå med förtjänst, enligt en utredare på LO. Det är en orimlig uppgift.
Jag brukar hålla en fart på två liter blåbär i timmen, om förekomsten är hygglig, så jag skulle alltså behöva plocka ungefär till nästa sommar för att klara ett sådant beting.
Man kan ju inte rafsa med bärplockare utan måste ta blåbären försiktigt med fingrarna, annars blir det bara mos och boss i hinken. Och det är obegripligt att man lyckas lura hit fattigt folk från andra sidan jorden med löften om feta inkomster i de svenska blåbärsskogarna.
Vietnameserna hade tydligen fått veta att de skulle plocka blåbär av amerikanska dimensioner på prydliga fält, och det var inte så konstigt om de revolterade mot uppköparna när de konfronterades med mygg och ris i den norrländska barrskogen.
Hela affären är absurd och skamlig, och man kan bara hoppas att berättelsen om årets bärplockarstrid också når de asiatiska bemanningsföretagen så att de inte kan rekrytera nya plockare med falska löften.

Förutsättningen för denna vidlyftiga bärkommers är den unika svenska allemansrätten, den som ger oss alla rätt att fritt ströva i skog och mark och ta för oss av bär och svamp.
Rätten är sedan 1994 grundlagsfäst, men den fråga som nu väcks i det norrländska blåbärsriset är om alle man också innefattar företag och kommersiell hantering.
Vi plockar bär i Wollmars skog, ett litet skifte alldeles intill vägen med glesa tallar, vitmossiga bergsryggar och ymnigt ris av blåbär och odon. Och så länge det bara är jag och min dotter som ensamma strövar runt bland tallarna finns ingen källa till konflikter. I laglig mening tillhör bären och svamparna markägaren så länge de finns rotade i marken, men så fort de är plockade eller avskurna tillhör de plockaren. Det är så allemansrätten fungerar, det är mig fritt att ströva omkring på annans mark och skörda av markens frukter och ingen ägarmakt kan hindra mig.
Men om jag hade mobiliserat ett plockarlag på säg hundra vietnameser och låtit dem invadera skogsskiftet så hade nog Wollmar blivit både brydd och uppbragd. Inte för skogens eller bärens skull men för de stackars hitlurade vietnameserna.
Detta var ju inte alls meningen med allemansrätten. Begreppet lanserades i Fritidsutredningen 1940 och i bakgrunden fanns förstås tankar om jämlikhet och rättvisa, men också om folkhälsa och folkhushåll. Alla män och kvinnor skulle ha fri tillgång till naturen för att kunna vandra sig friska och glada och kunna dryga ut hushållskassan med bensoesyrarika lingon och antioxidantstinna blåbär.

Men Fritidsutredningen hade inga tankar om kommersiella bedrifter i bärskogen, och de senaste årens bärplockarkonflikter har drivit frågan till en juridisk spets. "Organiserad bärplockning på annans mark är i nuläget inte reglerad i lag och vägledande domar saknas", skrev naturvårdsverket i ett PM inför årets bärsäsong.
Och verket uppmanade bärföretagen att i förväg ta kontakt med markägarna för att undvika konfrontationer. Det är fara värt att bråket leder till inskränkningar i allemansrätten.
Eller också är det just vad som behövs: en reglerande dom för att vi ska få behålla vår oreglerade frihet.