ÄLGJAKT

Under mina femton år på pass i Fjällskogens viltvårdsområde har jag aldrig upplevt en så älgfattig skog som denna höst - och det är vi själva som har skjutit den tom.

I snart tio år har vi lydigt följt dekreten från högre ort, det vill säga länsstyrelsen, och skjutit många kalvar och sparat tjurar. Vi har fällt lika många kor som tjurar, och vi har fällt minst lika många kalvar som vuxna djur.

I Fjällskogen har det betytt tre kor, ibland fyra, och tre tjurar, och vissa år upp till nio kalvar. Vi har alltså skjutit bort tillväxten och försämrat stammens reproduktionsförmåga.

För att kunna få ihop så många kalvar har vi skjutit också enkelkalvar. Varefter en ensam, kalvlös ko strax irrar omkring i skogen - och blir förstås skjuten, eftersom ensamma hondjur är lovliga.

På så vis har många fina kor strukit med, vilket naturligtvis försvagat stammen.

Och det är precis det som är meningen.

Hela denna strategi, att skjuta kalvar och kor och spara tjurar, är en strategi för att minska älgstammen. Det är skogsbolagens politik som har slagit igenom, tallplanteringarna som har segrat över älgkalvarna.

Och den politiken har slagit rot också i jägaretablissemanget. I Svenska Jägareförbundets älgpolicy står det: "Inriktningen i jakten bör vara sådan att man uppnår en jämn könsfördelning bland vuxna djur i älgstammen med en hög medelålder hos såväl kor som tjurar. För att uppnå en stor andel vuxna älgar i vinterstammen måste kalvavskjutningen vara hög."

I Svensk Jakts älgnummer finns en lägesrapport län för län och nästan överallt ojar sig jaktvårdskonsulenterna över dålig kalvavskjutning eller för lite tjurar.

Och i de älgrika länen finns en tydlig strävan att minska stammen, på skogsägarnas, det vill säga bolagens, uppfordran.

För åtta år sedan krävde Skogsstyrelsen att älgstammen skulle halveras och sedan år 2008 har avskjutningen ökat med nästan 25 procent, från drygt åttiotusen djur till hundratusen djur.

Detta speglar inte en snabbt växande älgstam, utan just en medveten reducering av stammen.

Men i år beslutade alltså jaktlagen i Eda församling att låta ko med ensam kalv gå fredad och bara skjuta den ena dubbelkalven. I Fjällskogens hemman innebar det att vi under första älgjaktsveckan sköt två kalvar, samt en klyptjur och en kviga.

Det är bara en tredjedel av tilldelningen, men alla i jaktlaget var överens om att vi hade gjort det riktiga.

Nu har vi, vad vi sett och vet, sex kor med sex kalvar kvar i skogen, och de kommer framdeles att vara fredade. Det betyder att vi till nästa år kanske kan skjuta fler kvigor och pinntjurar och inte behöver tära så hårt på kapitalet.

Vilket också innebär att medelåldern stiger, något som är vitalt om vi ska få en stark och växande älgstam.

– Vi avbryter där, ropar jaktledaren. Jag gör patron ur, stoppar ner termosen och matlådan i ryggsäcken, knäpper av radion och går nedför berget till vägen.

Jakten är över, och trots det magra resultatet, känns det tillfredställande och lite hoppfullt.