Sångtrast sa man förr, vilket är riktigare. För ingen trast sjunger med sådan styrka och klarhet och med sådan musikalisk fantasi som taltrasten. Det svänger om honom och jag skrev en gång att det är den enda fågel som sjunger jazz, men fick genast arga svar från koltrastens vänner som höll det vemodiga flöjtande för fågelvärldens bästa jazz.

En intressant diskussion och ett uttryck för det något trista faktum att koltrasten numera är trasten par préférence och att sångtrasten, som en gång var "folkets sångfågel" framför andra, enligt Rosenberg, inte alls är lika känd längre.

Så har urbaniseringen och samhällets allmänna sentimentalisering påverkat också vår fågelsyn. Koltrasten har blivit stor ­ stadens sångare, en anpassling som följt med in i betongen, medan sångtrasten hållit sig kvar i skogen och förlorat sin publik.

Från min ständigt pågående trädgårdsspaning kan jag också rapportera ett par dubbeltrastar, ett antal rödvingetrastar, björktrastar samt, förstås, några koltrastar.

Det är en veritabel storbandsensemble som just nu värmer instrumenten och spelar upp för full orkester om någon vecka - då med rödhaken, fågelvärldens Charlie Parker, som solist.

Annars har vi, denna bakvända vår med högsommarvärme i mars och vinter i april, haft påfallande många gråsiskor och bofinkar i trädgården och även domherrar. De har alla sjungit för oss och särskilt domherrarna har gnilat och gnolat ett par månader nu. De är märkliga på det sättet att både domherren och domfrun sjunger, i ett slags ömsesidig och jämställd duettsång.

De senaste decenniernas trend, att stora fåglar ökar i antal medan mindre skogsbundna fåglar minskar, tycks hålla i sig. Sångsvanarna kom långt före islossningen, tranor och kanadagäss betar på gärdet och korparna flyger tur och retur. Men talltitan har bara sporadiskt dykt upp vid fågelbordet och svartmesen inte alls.

Och nu, när det ska väsa och djirra i alla väderstreck, är det helt tyst på de platser där grönfinken borde sitta. Jag har varken hört eller sett grönfinken denna vår, och saknaden är stor. Fågeln har drabbats av en parasit som inflammerar strupen och krävan och gör det svårt att äta och dricka.

Smittan sprids framför allt vid fågelborden och i England, där sjukdomen upptäcktes för sju år sedan, har både grönfink och bofink minskat drastiskt. Här tycks det bara vara grönfinken som drabbats och mest i västra Sverige.

Fågel ­ bords ­ hygien och observationsflit anbefalles. Det är viktigt att vi håller koll på fåglar och alla slags arter, för varje liten förändring kan skvallra om en större process. Grönfinkens öde handlar kanske om klimatförändringar och svartmesens försvinnande beror på skogsbruket.

Detta förutsätter dock att vi känner till arterna och därför är det så oroväckande att regeringen nu tänker stoppa det största artprojekt som genomförts landet: "Nationalnyckeln till Sveriges fauna och flora".

Och detta för att jordbruksverket måste betala tillbaka en massa felaktigt utgivna EU-bidrag, bland annat till hagmarker som, enligt EU:s påbud, haft fler än 50 träd per hektar.

Vi har felaktigt gynnat en artrik miljö och därför måste artprojektet läggas ner. Sannerligen en grym ironi. Det kan taltrasten sjunga en sorgsen blues om.