Det var ett snöpligt nederlag som vi genast putsade upp till en ädel bedrift. "Det är rätt att göra uppror" stod det sprejat på den gula fasaden, men ockupationen av studenternas kårhus i Stockholm var, som uppror betraktat, en tämligen löjlig och meningslös aktion.
Och jag vet att jag tänkte redan då: att ockupera sitt eget hus, vad är det för dristigt med det? Men jag hängde i, för ordförande Mao hade ju också sagt att en enda gnista kan tända en präriebrand.

Och vem kunde veta vilken gnista som äntligen landade i det torra gräset?
Emellertid stoppade polisen all tillförsel, och när maten tog slut falnade glöden och vi beslutade enhälligt att avbryta ockupationen. Uttåget blev som sagt ömkligt, men vi läste sedan i tidningarna och såg på tv att vi åstadkommit en sensation, och det stärkte oss i tron.
"Det är rätt att skapa rubriker" hade varit en mera adekvat paroll.
Hela denna upproriska vår 1968 blåstes upp till fantastiska dimensioner i medierna, och det var inte underligt om vi fick för oss att vi faktiskt ledde den massrörelse som vi så gärna refererade till.
"Massorna har en potentiellt outtömlig entusiasm för socialismen" stod det i Maos lilla röda. Det var en annan himlastormande insikt - och rätten att göra uppror var förstås betingad av denna entusiasm.
Så såg världsbilden ut, och efteråt kan man tycka att vi borde ha fått åtminstone en tankeställare när vi trötta och hungriga hastade ut från Kårhuset. Vi var verkligen ingen massrörelse, snarare en sekt, en obetydlig krumelur i marginalen.
Inte ens om vi bara räknade studenterna i Stockholm företrädde vi några större skaror, högst en tiondel skulle jag tro. Den stora massan skyndade förbi oss, likgiltig eller irriterad.

Kårhusockupationen började med en diskussion om Ukas - ett förslag till nyordning på universitetet med fasta studiegångar och ökad genomströmningshastighet. Det var ett slags rationaliseringsprogram, ett påbjudet uppror, kan man säga, mot den gamla studieordningen med fria ämnesval och överliggare.
De upproriska rebellerna var absolut emot förändringen, medan utbildningsminister Olof Palme var absolut för. Motsättningen markerades på ett lustigt sätt i uttalet: alla studenterna sa úkas, med betoning på första stavelsen, men Palme sa ukás, vilket är ett ryskt ord som betyder just påbud.
Kampen mot Ukas fortsatte efter ockupationens sammanbrott i den så kallade 27-majrörelsen, en organisation som dominerades av Clarté, den maoistiska falangen bland studenterna.
Den stolta parollen om rätten att göra uppror tonades dock ner, av taktiska skäl, och 27-majrörelsen ägnade sig i stället åt studentfackliga frågor och tynade så småningom bort av pur tristess.
I riksdagsvalet 1971 ställde Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, Kfml, upp för första gången och lyckades erövra fyra promille av rösterna.
Det blev 68-upprorets nyktra facit: massornas entusiasm för socialismen visade sig vara tämligen uttömlig, i varje fall för den version av socialismen som Mao så suggestivt sammanfattade i meningen "det är rätt att göra uppror".
Hela händelsen på Kårhuset, ja, hela den himlastormande våren 1968 var, uppriktigt sagt, mest ett spektakel i medierna. Den politiska avkastningen var minimal: mycket skrik och väldigt lite ull.