27 vargar får vi skjuta, enligt naturvårdsverkets beslut i veckan. De flesta i Värmland och Dalarna, precis som väntat. Det är ju här de största vargflockarna stryker omkring.
Men 27 vargar, det är bara en droppe i havet, hör jag en jägare sucka i Rapport. Helst skulle det ha varit 270 vargar, det vill säga, fler än vad som finns. För somliga varghatare finns bara ett acceptabelt beslut: total utrotning.

Naturskyddsföreningen invänder, å andra sidan, att den förebådade licensjakten strider mot EU:s så kallade art- och habitatdirektiv. Detta stadgar att inget skyddat djur överhuvudtaget får jagas innan det uppnått en gynnsam bevarandestatus. "Något som absolut inte är fallet med den svårt inavlade svensk-norska vargstammen.", skriver föreningen i ett pressmeddelande.
Mellan dessa ytterligheter har naturvårdsverket fattat ett pragmatiskt och, enligt min mening, ganska klokt beslut. I varje fall oundvikligt: riksdagen har nämligen lagt ett tak över vargstammen: det ska högst finnas 210 vargar i de svenska skogarna - och då måste vi skjuta ungefär så många vargar denna vinter.

Vargspanarna i Skandulv, det skandinaviska vargforskningsprojektet, uppskattade förra vintern att det fanns mellan 182 och 217 vargar i Sverige och ytterligare ett femtital i Norge. Hur många valpar som föddes i våras är det ingen som vet ännu, men det kan i bästa - eller i värsta - fall vara ett åttiotal.
För att hålla stammen inom den fastlagda gränsen bör vi skjuta mellan 30 och 48 vargar, menar forskarna i Skandulv. Naturvårdsverket väljer en lägre tilldelning för att också kunna bevilja skyddsjakter av besvärliga individer. Sedan första mars i år har fem vargar fällts vid skyddsjakt.
Men är denna avskjutning verkligen möjlig med tanke på vargstammens gynnsamma bevarandestatus? Är inte 210 vargar en alltför ynklig population för att garantera stammens fortlevnad, allrahelst som den är så svårt inavlad?
Det hade onekligen känts lugnare om riksdagen hade beslutat om trehundra eller fyrahundra vargar, men jag tror inte att 210-strecket är någon katastrof. Om vi bara får in några friska gener från öster så kan det nog fungera med en så liten stam.
I Galvenreviret i Hälsingland finns redan några östliga invandrare och där tillåts inte heller någon licensjakt, just för att bevara det genetiska tillskottet.
Samtidigt är det lite oklart vad denna inavel egentligen betyder. Praktiskt taget alla skandinaviska vargar härstammar från ett vargpar i Skråckarberget i norra Värmland som fick valpar på våren 1983. Men några fysiska defekter har inte noterats, däremot tycks färre valpar överleva den första vintern när kullen är svårt inavlad.
Ändå har stammen vuxit och de senaste åren ganska kraftigt. Kanske är inavelsrisken överdriven.
Då är säkert varghatet och vargskräcken en mycket större fara för stammen. För om den skandinaviska vargstammen någonsin ska uppnå en gynnsam bevarandestatus måste folk kunna försona sig med tanken.
Och den nu aviserade licensjakten, den inleds 2 januari, är det bästa medlet att mildra motsättningen. Jag har sagt det förr och upprepar det igen: om vargen ska överleva i våra skogar, måste vi få jaga den.