Jag förstår inte alls vad jag har gjort, men om de beramade varslen utlöses på torsdag betyder det att mina artiklar inte kommer in i Expressen.
Och då kan jag förstås inte heller få betalt för dem – om jag nu inte kan fakturera Journalistförbundet, men det är inte troligt.
Det är verkligen en underlig strejk som facket varslar om. Den handlar inte om att rakt och ärligt bara lägga ner arbetet, utan om att tricksa och manipulera med arbetets innehåll.
Tidningarna får alltså inte, enligt Journalistförbundets förbud, hantera externt material. Det innebär att journalisterna på redaktionen inte får redigera och rubriksätta min krönika eller på något vis arrangera så att den publiceras.
Hur ska jag kunna uppfatta detta som något annat än ett slag riktat mot mig? I själva verket utsätts jag för en lockout – av facket. Och det är verkligen något nytt i arbetskonflikternas historia.
Det klassiska är ju att arbetarna strejkar och lämnar arbetsplatsen och att arbetsgivarna svarar med lockout och låser arbetarna ute från arbetsplatsen.
Men nu har Journalistförbundet vrängt konfliktvapnet så att det träffar journalisterna och inte Tidningsutgivarna. Nu är det facket som låser arbetsplatsen.

Det är svårt att begripa idén med en sådan strategi, men den är väl ännu ett exempel på att arbetskonflikter numera inte uttrycker motsättningen mellan arbete och kapital utan handlar om fackets makt mot andra maktsfärer.
Numera strejkar inte arbetarna, de tas ut i strejk. Och det är en avgörande skillnad. Kampen förs helt och hållet av fackförbundets strateger, som sitter i sina skyddade staber och flyttar trupperna hit och dit i ett allt outgrundligare taktikspel.
I tjugofem år var jag med i Journalistförbundet och under den tiden upplevde jag, om jag minns rätt, tre större konflikter. Men ingen av dessa uppstod som en rörelse underifrån, bland journalisterna, utan var påbud från förbundsledningen.
Det var också, typiskt nog, alltid svårt att uppfatta kraven. I dag har jag inte det blekaste minne av vad vi egentligen bråkade om, och någon särskild kampvilja kan jag inte heller erinra mig.

Nu är jag sedan drygt tio år frilansare och egen företagare, vilket betyder att jag arbetar mer och tjänar mindre, men jag disponerar min tid och det är värt mycket.
Jag är inte med i facket längre, det passar inte för egna företagare. Och den trygghetsmassa som jag var inbäddad i under anställningstiden måste jag nu själv baka till. Jag kan till exempel aldrig räkna med något arbetslöshetsunderstöd, inte ens om det är facket som gör mig arbetslös.
Så jag får förlita mig på det jag har i jorden och frysboxen, och det ska nog gå bra. Jag kan inte tro på en långvarig konflikt, någon sorts självbevarelsedrift måste det finnas också i ett journalistförbund.

Det som emellertid gör saken särskilt trist är att jag denna gång faktiskt begriper kraven och sympatiserar med dem. För visst är det rimligt att journalister med 15 år i yrket ska få 25 000 i månaden och att vikarierna får tryggare anställningsvillkor och att upphovsrätten inte spädes ut.
Det är raka och enkla fackliga krav, synd bara att man tar till så krokiga och bakvända kampmetoder.