SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Det faller en tung, blöt snö över markerna och dagen får inte upp ögonen; träden håller andan och fåglarna sitter alldeles tysta i äppelträden.
Klimatet
Det är slaskvinter av mörkaste slag och man undrar ju vem som egentligen bär skulden till allt detta. Är det bara ett oblitt öde eller vädersystemens nyckfulla kaos? Eller finns det verkligen skurkar som kan pekas ut och ställas till svars? Vi själva kanske?
Frågan är ännu inte avgjord, även om några tusen experter i FN:s klimatpanel är tämligen säkra på sin sak. Vi är redan inne i växthusprocessen, och människans skuld är, om inte bevisad, så starkt indikerad.
Ett huvudspår just nu är de fattiga svedjebönderna i Amazonas. Avskogningen lär enligt beräkningarna bidra med 17 procent av koldioxidutsläppen på jorden, och varje gång detta faktum ska illustreras får vi träffa någon mager och förtvivlad bonde i Amazonas djungel framför ett rykande svedjeland.
Men aldrig att vi får se en svensk skördare tugga sig igenom en skyddsvärd gammelskog i den norrländska tajgan. Vår egen avskogning kommer sällan med i kolumnerna när koldioxidbudgeten ska presenteras. Ändå har vi huggit ner mer skog än någonsin i Sverige de senaste åren.
Men det verkar inte vara samma avskogning här som där. Skövlingen av tropisk skog, och särskilt regnskog, väcker alltid större harm och skapar svartare rubriker.
Redan på 70-talet började larmklockorna ringa, men då var det inte koldioxiden som oroade, utan den biologiska utarmningen - att djungelns mångfald med en förfärande fart förvandlades till tundraliknande enfald.
I slutet på åttiotalet var jag i Costa Rica och hälsade på Daniel H Janzon, insektsforskare och djungelexpert, och han var tämligen trött på alla dessa larm om djungelskövling utan återvändo.
Den tropiska skogen växer snabbt upp igen, förklarade han, antingen den är av torrt slag som i Costa Rica eller regnskog som i Amazonas. Svedjelanden återbeskogas och vi behöver inte se på dessa fattiga bönder med så sorgsna blickar.
Annorlunda blir det förstås om djungeln får vika för sojabönor, sockerrör, eukalyptus, oljepalmer eller annan industriell odling. Då kan man tala om en irreversibel rörelse - från djungelns mångfald till plantagens enfald.
Det är samma sak när våra skogar kalhuggs och förvandlas till gran- eller tallplantager. De nordiska skogarnas mångfald är visserligen av en lägre dignitet, och fallet blir inte så djupt, men en biologisk ödeläggelse är det.
Räknar man emellertid förödelsen i koldioxidutsläpp i stället för förlorad mångfald blir summan en annan. De tropiska skogarna kan nämligen binda tio gånger så mycket koldioxid per hektar som de nordliga barrskogarna och därför blir avverkningarna i tropikerna mycket mer förödande.
Jag hittar siffran i Lantbrukets affärstidning ATL, i en artikel om skogen som klimatkämpe. Det står också att skogen kommer att spela en av huvudrollerna vid klimatmötet i Köpenhamn som börjar i dag. Och vi får verkligen hoppas det.
För jag får inte detta att gå jämnt upp. Jag tror inte att en brasiliansk svedjebonde orsakar tio gånger så stora utsläpp som en kalhuggare i Norrland - inte om man räknar med återväxtens koldioxidslukande kraft. Ett norrländskt hygge kan däremot ligga kalt och obeskogat i flera decennier innan det börjar binda kol igen.
Om vi ska värdera avskogningens effekter på mångfald och klimat, så kan vi inte bortse från vår egen skuld, kalhyggesraseriet här är lika skadligt som svedjebrännandet där.
Hoppas de förstår det i Köpenhamn.
