Torkan i Australien är över. Nu väntar rekordskördar och landet kommer att återta sin position som ledande veteexportör.
Förra årets katastrofala resultat på 9,8 miljoner ton vete kommer att vändas till en toppnotering på 25 miljoner ton.
Och på hela jorden kommer spannmålsskördarna att bli rikare än någonsin: 2 082 miljoner ton, vilket är tio ton mer än rekordåret 2004.
Allt enligt en nyligen publicerad FN-rapport.
Jag finner en artikel i ATL, lantbrukets affärstidning. Annars är det sannerligen tunnsått med kommentarer om denna optimistiska prognos från FAO, FN:s organ för jordbruk och livsmedel.
Rapporten tycks helt ha försvunnit i stormen och torkan efter en annan FN-rapport, den från klimatpanelen IPCC som larmade om en mycket snabbt annalkande katastrof – andrummet har nu krympt till bara femton år, en halv generation.
Vilket bekräftar den trista berättelsen om domedagsprofetians överlägsna nyhetsvärde. Vem vill höra om lyckliga tilldragelser när apokalypsens härliga ryttare dundrar fram?
Jag vill inte förringa hotet från en kommande temperaturökning, och jag tycker att man ska ta det säkra för det osäkra och på alla sätt försöka minska utsläppen av fossilt koldioxid. Men för balansens skull, för trovärdighetens och för det allmänna välbefinnandets skull bör man också lämna lugnande besked när sådana faktiskt finns.
El Niño, den fruktade väderleken i Stilla havet när vindar och strömmar plötsligt vänder och torkan bränner Australien och översvämningar dränker Peru och det varma ytvattnet bleker korallreven till döds, den leken är över för den här gången.
Och det borde vi också få höra om, och få glädja oss en liten smula.
Men skräckrapporterna från IPCC överröstar alla små glädjeämnen.
I radion hör jag en intervju med en av deltagarna i den kommande svenska arktisexpeditionen och han antyder, mycket försiktigt, att det kanske trots allt inte är så illa med isen i norr.
Men vem följer upp den eventuella nyheten?
För en tid sedan fick vi veta att Grönlandsisen inte alls smälter så hotande snabbt som scenarierna förutskickat. Man hade mätt en exceptionell – men inte unik – händelse och extrapolerat den. Och det är klart att kurvorna rusade genom taket.
Men korrigeringen har inte väckt samma uppseende. I IPCC-världen dånar smältlarmen värre än någonsin och isbjörnarna drunknar i allt större mängder och nu även sälkutarna som inte längre hittar isflak att vila på.
Men är det sanning eller spekulation? Faktiska beskrivningar eller politik?
Man måste hela tiden hålla huvudet iskallt och ställa skeptiska frågor: Har inte sälarna blivit många fler? Har inte isbjörnsstammen vuxit kraftig de senaste femtio åren?
Jag skrev om växthuseffekten första gången 1975, i en bok om skogen. Fast jag kallade den koldioxideffekten, och resonerade just om den snabbt ökade fossila förbränningen.
Jag menade att de enorma energimängderna i kol och olja hade gjort människan oberoende av kretsloppet. På en förfärande kort tid, några hundra år, eldar vi upp ett lager som byggts upp under många miljoner år. Och denna snabba plundring har skapat industrisamhällets enorma tillväxt och välstånd, men också den växande naturförödelsen och de ekologiska sammanbrotten.
Jag har inte ändrat uppfattning, och jag tror fortfarande att det föreligger en växthuseffekt och att den kan bli ett hot. Men klimatpanelens hästar har alldeles kommit i sken, och någon måste försöka dra i besinningens tyglar.
Hallå där, det regnar i Australien! El Niño vilar i krubban. Det är ett glädjebudskap.
