SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. När min granne Lilian i Öjenäs tidigt på morgonen kom ut på farstutrappan fick hon se en björn komma vandrande på Släppevägen.
- Det var så snopet, säger hon. En björn har jag aldrig sett och den var stor och mörk och gick så lugnt och sakta.
Men inte blev hon skräckslagen. Nej, det var en väldig opplevelse, säger hon. Aldrig får jag vara med om det igen.
Den stora hannen, för det var säkert en hanne, gick utmed skogskanten ett femtital meter bort, tydligt exponerad under säkert en minut, och sådana björnmöten är verkligen sällsynta. Annars handlar det mest om rivmärken i träden och om spillning, ibland ångande färsk, men ingen närkontakt.
Björnrapporterna har dock blivit fler den senaste tiden, och eftersom lo och varg är förhållandevis vanliga och även järven har iakttagits kan vi skryta med att hysa alla De Fyra Stora inom vår räjong.

Det är visserligen inte evidensbaserat men jag tror att vi bor i den rovdjurstätaste trakten i landet. Och detta väcker inte längre någon stor skräck men allt oftare hör jag folk tala om den möjliga opplevelsen, att äntligen få syn på den stora bruna, eller den grå, eller göpa, eller den avigt skuttande filfrasen, som Linné kallade järven.
Jag tar motorsågen och går ner till mitt björkfälle i hagen. Då flyger plötsligt en spetsvingad mörk fågel förbi och ropar högt och gällt: pju-pju-pju.
Först tror jag att jag hör göktytan och det vore en glad nyhet. Det är säkert femton år sedan jag hörde den konstiga fågeln, ormhalsfågeln, sist och jag har saknat den.
Men göktytan tytar inte när den flyger och jag förstår strax att det var lärkfalken som for förbi.
Det är en av fågelvärldens bubblare just nu, i varje fall här i trakten där lärkfalken blivit en ganska vanlig syn, vad det nu kan bero på. Tillgången på lärkor är inte precis påfallande, men sländor och flygmyror finns i mängder och de står också högt på menyn.
Däremot tycks ugglorna helt ha fallit ur listan, inte ett kattuggleskrik denna vår och naturligtvis inget pärlugglepoande - denna trevliga, orädda fågel, som nyss var standardugglan i våra mellansvenska och norrländska skogar är på väg att hamna långt under strecket och kommer snart att räknas in bland de rödlistade.
Det beror dels på det intensiva skogsbruket, dels på klimatet med milda vintrar och isfrusna marker som missgynnat gnagarna.
Fast just i vår, efter ett par snörika rejäla vintrar, har vi ju fått ett riktigt lämmel- och gnagarår, det första på flera decennier, och förhoppningsvis kommer det strax att märkas också på ugglepopulationerna.

Vårens stora attraktioner har, som vanligt, varit två av våra allra största fåglar: tranorna och sångsvanarna. För femtio år sedan var dessa arter ytterst sällsynta, näst intill utrotade, och därtill extremt skygga, märkta av många hundra års jakttryck.
Men fridlysta och ohotade har de ökat exempellöst och helt förändrat karaktär, nu går de som boskap i tiotusental och betar på åkrarna, både tranor och sångsvanar. Vi har haft trandans också på våra gärden och en natt i början av april när de ännu var tjock snö och en halvmeter is fick vi lyssna på en märklig konsert: ett tjugotal sångsvanar satt på isen och sjöng, verkligen sjöng, klangfullt och i stämmor.
Jag har aldrig hört något liknande. Det var en väldig opplevelse.