Han har envist kämpat för att få avverka utan att slutavverka, hugga utan att kalhugga. Men så får han inte göra, inte i Norrlands inland.
I tisdags förra veckan meddelade kammarrätten sin dom: Harald Holmberg måste följa skogsstyrelsens diktat och hugga rent och kalt, och inte pröva något slags naturkulturmetod och försöka plockhugga i skogen utan att ödelägga skogen.
Det är en märklig dom. I en tid när vi talar allvarligt om biologisk mångfald och ekologisk varsamhet, och förfasar oss över hyggesraseriet i Brasilien eller på Borneo, och vet att skogsskövlingen föröder mångfalden och förvärrar klimatkrisen, då ska en skogsägare i Västerbotten tvingas att skövla och föröda.
Harald Holmberg tänker givetvis överklaga, han ger sig aldrig, och regeringsrätten borde absolut lämna prövningstillstånd; för här handlar det om fundamentala principer och en prejudicerande dom är alldeles nödvändig.
De svenska skogsägarna måste få veta om de kan sköta sina fastigheter med moderna uthålliga metoder eller om de ska tvingas att följa de förlegade påbuden om maximerad virkesavkastning.

I skogsvårdslagens portalparagraf står det numera så här: "Skogen är en nationell tillgång som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn tas även till andra intressen."
Tidigare, när kalhuggningsmetoden var lag och norm i det svenska skogsbruket, stod det i första paragrafen att skogen skulle skötas så att den gav hög och värdefull virkesproduktion och naturvårdens intressen hakades bara på i en bisats.
Men i den nya lagen, antagen 1993, jämställdes produktionsmål och miljömål, skogen skulle hanteras så att både avkastning och mångfald uthålligt bevarades.
När Harald Holmberg för snart tre år sedan ansökte om att få avverka sin skog på Stöttingfjället på ett sätt som uppfyllde lagens krav på både virkesproduktion och biologisk hänsyn, borde det inte ha väckt minsta kontrovers.
Men Harald Holmberg fick tvärt nej på sin ansökan. Skogsstyrelsens distriktschef i Lycksele, Anders Fältman, ansåg att naturkulturmetoden inte kunde tillämpas i det kärva läget på Stöttingfjället eftersom den inte tryggade en hög virkesavkastning.

Han läste bara halva lagen, eller kanske bara den gamla lagen, och beordrade kalhuggning.
Harald Holmberg överklagade, men länsrätten i Umeå följde distriktschefens linje och dömde till kalhuggning.
Och nu har alltså kammarrätten i Sundsvall fällt samma utslag: skogsägaren får inte tillämpa biologiskt varsamma metoder utan måste hugga kalt.
Därmed har en myndighet och två rättsinstanser slagit fast att jämställdheten i den nya skogsvårdslagen inte gäller: produktionsmålet är fortfarande överordnat.
Det är desto märkligare då Skogsstyrelsen centralt fattat beslut om ett försiktigt stöd till skogsägare som vill tillämpa just naturkulturmetoden och då vissa skogsforskare kunnat visa att metoden faktiskt gynnar både mångfalden och virkesvolymen, både skogens rikedom och produktionsförmåga.
Men domstolarna dömer efter slentrian och gammalt mönster och därför är det av högsta vikt att regeringsrätten nu tar upp fallet och slår fast ett prejudikat att skogsägarna har rätt att sköta skogen på lagligt sätt, utan att hotas av straff och viten.