Älgjakt
Och ingen varg har nyligen tassat i Fjällskogens viltvårdsområde, och de senaste nätternas tjuriga frost har förhoppningsvis tagit kål på älglusen, och vattnet efter den stora regnstormen har sjunkit undan till nästan normala nivåer.
Det artar sig med andra ord till en god jakt, och på måndag om en vecka smäller det.
Den största upphetsningen gäller förstås sextontaggaren. Hela sommaren har han gått och demonstrerat sin mäktiga krona bland stugorna i södra och norra Fjäll.
Jag stötte på honom, plötsligt och oförmodat, en dag när jag sprang min vanliga runda över Larsbygärdena. Han stod i skogsbrynet alldeles intill den gamla ladan och vi stirrade häpet på varandra i kanske tio sekunder innan han fick vittring och försvann in bland träden.
Hornen var skovelformade, roströda, nyligen fejade, och av rent jämtländska dimensioner. En så grann tjur har vi inte sett i området på många år, och det har vi oss själva att tacka för. Under de senaste trefyra åren har vi medvetet sparat större tjurar, från fyrtaggare och uppåt, och bara skjutit cykelstyren.

Och den avhållsamheten har uppenbarligen burit frukt - inte bara i Fjäll utan i hela jaktvårdsdistriktet rapporteras nu om stortjurar med sexton eller flera taggar. Det bör dock påpekas att denna avskjutningsstrategi inte handlar om att skapa troféer utan att stärka stammen: stora tjurar lockar brunstiga kor till sig och ger en bättre avkomma.
En dag när jag kör förbi det nyupptagna hygget vid Vestby ser jag en ko och två präktiga kalvar gå och beta av det höga gräset. Detta är också en tydlig trend enligt förhandsrapporteringen: det har fötts många dubbelkalvar i år, och de är dessutom välgödda, nästan stora som fjolingar.
Det har kanske något med de sparade tjurarna att göra, men framförallt beror tvillingfödslarna på den ökade mängden sly och gräs och örter som nu slår upp på alla kalhyggen efter den stora virkesrusningen.
De feta dubbelkalvarna är högkonjunkturens barn: de våldsamma avverkningarna under 2000-talets första åtta år har helt enkelt dukat festbord åt älgarna, och när det finns gott om mat föder korna gärna tvillingar.

Det kanske blir som på åttiotalet när dubbelkalvar var så vanliga att vi kunde tillämpa den, enligt min mening, humana metoden att endast skjuta ena dubbelkalven och låta ko med enkelkalv passera.
De senaste åren har vi emellertid skjutit kalvar utan restriktioner. Tilldelningen har varit obegränsad och upp till varje jaktlag att bestämma. Följden har blivit många kalvlösa kor i skogarna, och ibland har det också hänt att vi sedan skjutit den ensamma kon, tagit henne för en gallko eller en kviga.
Det är ingen lyckad praktik, de fina, fertila korna måste vi vara rädda om, annars får de stora kapitala tjurarna ingen fruktbar uppvaktning och då får sextontaggaren gå fåfäng.
Så jag hoppas på en återgång till den mer älgvänliga politiken att bara skjuta ena dubbelkalven.
Men sextontaggaren då? Ska vi också låta honom passera? Enligt jaktstämmans antagna regler får vi dock, förutom piggtjurarna, skjuta en riktig kapitalare, en tiotaggare eller större.
Och när jag springer på den stora tjuren måste jag erkänna att blicken strax söker sig mot bröstet och jag målar upp träffbilden och fixerar en femetta i den grå pälsen.