Men varför? frågar man sig. Varför måste de skruva upp volymen så att man inte kan närma sig en konsert utan öronproppar? Det är ju inte bara publikens – och musikernas – hörsel som förstörs, musiken krossas också av denna idiotiska bullertrend.
En gång var jag i Hultsfred, jag minns inte året, men det var den sommaren när Linkin Park inte kom – till min dotters oerhörda besvikelse. Det var första gången jag konfronterades med en rockfestival av det slaget, och mitt omedelbara intryck var – krig.
Festområdets kulisser reste sig som en fästning vid den vackra Hulingen – sjön med hålorna som gett namn till både samhället och festivalen.
Volymen var uppskruvad till en direkt fientlig nivå, och eftersom jag inte var rustad ens med öronproppar fick jag fly fältet.
Sedan har jag förstått att det är så det ska vara. Just Hultsfredsfestivalen har de senaste åren faktiskt försökt att dämpa nivån, och får genast kritik av missbelåtna krigare. Svenska Dagbladets hårdrockkritiker Stefan Malmqvist klagade bittert på ”pinsamt låga ljudnivåer” vid årets festival. Han hade till exempel lyssnat på Velvet Revolver och skrev uppbragt: ”Under hela deras konsert ser jag folk som plockar ur sina öronproppar för att kunna höra något över huvud taget.”

Läs det där en gång till, det kan bli en klassiker. Utan öronbedövande understöd framstod i varje fall Velvet Revolver i all sin musikaliska nakenhet och volymhetsaren Malmqvist muttrade om fiasko.
Det är klart att arrangörerna blir ängsliga och beordrar maximal ljudstyrka för att inte bli pinsamma, eller ännu värre: verka otrendiga. För det är verkligen en trend. Det är inte bara rockfestivalerna som skruvar upp ljudet mot smärtgränsen, varje folkparksartist ska dåna så att publiken kryper ihop i bänkarna – eller flyr, många har berättat hur de lämnat konserter med folkkära artister för att ljudet varit outhärdligt.
Jan Karlsson skriver att han brukar mäta ljudnivåerna på dansbandsmusik och funnit att de ligger kring hundratjugo decibel. ”Värst är Lasse Stefanz och Thor Leifs”, skriver han. Jag gillar dansband, men Lasse Stefanz i hundratjugo decibel måste vara en nära-döden-upplevelse.
Carina Björk berättar att symfoniorkestern i Göteborgs konserthus ökat volymen så att hon inte längre kan gå dit på grund av sin tinnitus. Men att en symfoniorkester över huvud taget använder förstärkare, och i ett konserthus dessutom, visar bara vilken stollig trend detta är. Jag vill inte tro att det är sant. Många påpekar också att ett biobesök numera är förenat med akut tinnitusrisk. Även om biografen inte är större än en garderob öser de på med volym som om det vore en drive-in-bio.

Härförare och frontsoldater i ljudkriget är den strategiska grupp som behärskar mixerborden, ljudteknikerna. Jag kallade dem ett slags ljudfascister och det har förstås många protesterat emot, högljutt. Och jag får väl moderera kritiken. Det finns uppenbarligen ljudtekniker som har känsla både för musik och människors hörsel.
Det är lite hoppfullt ändå. För han som styr mixerbordet, det är alltid en han, har också den verkställande makten, och kan med några enkla och billiga handgrepp lösa hela problemet.