SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Vargavintern mildras och nu har vi bara några grader kallt och lätt snö i luften. Jag vågar mig ut på skidor och får äntligen besked om världsläget - det är gott om rådjur, rävar och harar och en och annan älg, dock ingen lo, ingen ulv.
Men vargdebatten hårdnar och blir allt egendomligare, och det är delvis miljöministerns fel.
Signaturen Johan skrev en insändare i Aftonbladet i onsdags och undrade varför inte myndigheterna gör en specifik plan och ser till att "det verkligen är en inavlad varg som skjuts - och inte till synes friska alfavargar som man nu fällt".
Det är en uppfattning som sprids i debatten - att inavlade vargar ska skjutas och friska alfavargar ska sparas, och att myndigheterna på något sätt skulle kunna rikta skotten så att rätt varg fälls.
Men det är en missuppfattning och orsaken är bland annat en debattartikel som miljöminister Andreas Carlgren skrev i Svenska Dagbladet 7 januari, fem dagar efter den historiska och lyckade vargjakten. Där hävdade han att de svenska vargarna var starkt inavlade och därför också led av skadade ryggkotor, hjärt- och njurfel. Och han framhöll att "regeringen tar krafttag för friskare vargar".
Det är sant att de skandinaviska vargarna är starkt inavlade - nästan allihop härstammar från paret i Skråckarberget som fick valpar 1983, 1984 och 1985 - men det finns inga belägg för att de därför skulle ha skadade ryggar, hjärtan eller njurar.
I själva verket är vargarna friska och vid gott hull, inavlad eller invandrad, det gör ingen skillnad. Den enda effekt som man kan hänföra till inaveln är att det blir färre valpar i kullarna, i medeltal 3,5 valpar mot tidigare 4,5 valpar.
Ingen jägare, inte ens om han kommer från vargforskningsprojektet Skandulv eller Naturvårdsverket kan skilja en Skråckarbergsvarg från en finsk invandrarvarg. Det är bara ett DNA-prov som kan avgöra ursprunget. Begreppet alfavargar har inte heller något med hälsan att göra, det är bara vetenskapens lite högfärdiga sätt att nämna föräldraparet.
Licensjakten handlar inte alls om att göra vargstammen mindre inavlad eller friskare, utan den handlar endast om att hålla vargstammen vid den av riksdagen bestämda nivån. Det får alltså finnas högst 210 vargar i skogen, och därför sköts nu 27 djur.
Nästa år blir tilldelningen säkert större eftersom vargarna förökar sig så duktigt. Enligt vargforskaren Olof Liberg har ökningen varit nästan 20 procent om året och han har spekulerat över att nästa års tilldelning kan bli så hög som femtio-sextio djur - något som Aftonbladet betecknade som ett chockbesked.
Men chocken är i så fall riksdagsbeslutet om 210 djur. Och det är kanske, som vargvännerna hävdar, i lägsta laget - av alla länder som hyser vargar har Sverige en av de allra minsta stammarna. Å andra sidan tycks livskraften vara stark och det är inte otänkbart att en så liten stam faktiskt kan fortleva.
Vargens framtid är inte i första hand en biologisk fråga utan en politisk. Det gäller att skapa lugn i tassemarkerna. Folk som bor ihop med vargarna får inte känna sig maktlösa och överkörda av myndigheterna. Då kommer skjut-, gräv- och tig-mentaliteten att reglera vargstammen på ett ödesdigert sätt.
Licensjakten fungerar som ett lugnande besked, och det är min övertygelse att vargens överlevnad beror på att vi också får jaga den.