Kanske äter han väldigt mycket gädda och gös från Östersjön, kanske röker han som en skorsten, men faktum är att hans hår innehåller 1189 mikrogram kvicksilver per kilo, enligt Naturskyddsföreningens mätning, och gränsen för skador går vid 1000 mikrogram, antagligen lägre än så enligt ny forskning.
Kvicksilver är ett mycket potent miljögift, och miljöminister Andreas Carlgrens propå i veckan att totalförbjuda ämnet i hela EU är nog den klokaste och mest angelägna politik som ministern hittills formulerat.
I måndags inleddes förhandlingar om en global kvicksilverkonvention vid ett möte i Upplands Väsby och Andreas Carlgren, som var värd för mötet, förklarade att "den omfattande föroreningen av kvicksilver är kanske den största utmaningen som världen står inför när det gäller risker med kemiska ämnen".
Om tre år ska konventionen vara förhandlad och klar, och det är sannerligen på tiden.

Jag kommer så väl ihåg hur det började och minnet framkallar fortfarande en stark ångest i mig. Det var på våren 1961 och jag sprang efter min långe biologilärare Viking Olsson i en ekskog utanför Valdemarsvik. Vi skulle kontrollera fågelholkar, men plötsligt stannade han och sade med ett uppgivet tonfall.
- Det finns inga gulsparvar längre.
Jag var en mycket ung och oerfaren ornitolog och visste inte riktigt vad gulsparven var för slags fågel. Den räknar till sju, berättade Viking Olsson, en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuu. Men det får vi nog aldrig höra mer. Gulsparven är borta.
Och allt var kvicksilvrets fel. På femtiotalet hade bönderna börjat beta utsädet med ett giftigt kvicksilvermedel för att motverka svampangrepp. Gulsparvar som gick och pickade i sådden blev förlamade och dog, rovfåglar som åt förgiftade sparvar blev också förlamade och dog, och jag minns en ardennerhingst som av misstag åt betad havre, han blev förlamad i frambenen och fick avlivas.
Men det allra värsta var magisterns uppgivenhet. Metoden att beta utsädet med giftigt alkylkvicksilver var ett ofrånkomligt led i utvecklingen, och inget vi kunde göra något åt. Tiden gick inte att vrida bakåt. Bönderna måste hänga med.
Och gulsparvarna fick offras på utvecklingens altare. Det var den värsta ångesten, att vi bara hade att böja oss och acceptera. Men riktigt så illa var det inte, 1966 förbjöds den giftigaste kvicksilverföreningen, och bara några år senare var gulsparven tillbaka.

Kvicksilvret försvann dock inte ur hanteringen, andra och mindre giftiga föreningar användes som betmedel och först 1988 förbjöds all kvicksilverbetning.
Annan kvicksilveranvändning har också förbjudits och fasats ut, till exempel i termometrar, batterier och amalgam. Och de totala utsläppen av kvicksilver har faktiskt minskat i Sverige.
Ändå går Göran Hägglund omkring med hälsovådliga kvicksilvermängder i kroppen och han är långtifrån ensam: i själva verket ökar koncentrationerna i markytan och i organismerna, vilket beror på diffusa utsläpp från framförallt koleldningen.
Och det är den verkligt stora utmaningen: hur får man stopp på kvicksilverutsläppen från kolkraftverken, som bara blir fler och fler? Det går att rena rökgaserna, men det är besvärligt och dyrt och det inträffar knappast utan kraftfulla och hårt bindande internationella konventioner.