Jag hade plockat fram ryggsäcken, laddat batteriet i radion, letat upp nyckeln till vapenskåpet, kontrollerat jaktammunitionen och satt och väntade på klartecken.
Klockan tolv ringde Arild och sa att de inte funnit några spår. Det hade snöat kraftigt under natten och de hade kört runt på alla småvägar och inte sett ett enda spår av göpa, knappt några andra spår heller. Så det blev ingen lodjursjakt i Fjällskogens viltvårdsområde.
Men på andra håll i Värmland gick det bättre, och på morgonen 4 mars sköts det tjugonde och sista lodjuret i länet. Och i hela Mellansverige gick det lika snabbt, 72 lodjur fällda efter fyra jaktdagar, av tilldelade 82 djur.
Samma dag, 4 mars, anmälde några miljöorganisationer den svenska vargjakten till EU-kommissionen. Och i fredags träffade Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson EU:s nya miljökommissionär Janez Potocnik och diskuterade "hur processen mot Sverige ska drivas vidare".
Mikael Karlsson är oerhört uppbragt över vargjakten. "Den kaosartade jakten på varg i januari har kraftigt eroderat vargstammens livskraft", säger han i ett pressmeddelande från de anmälande organisationerna. "Vargantalet har krympt, den genetiska situationen har försämrats och stammen har blivit mer sårbar för sjukdomar och illegal jakt".
Men vargjakten var ju, i stort sett, över på en enda dag; och den var i själva verket mycket välorganiserad och effektiv - det enda kaosartade var i så fall rapporteringen om den.
Man kan jämföra med den nu pågående lojakten som också genomförs med verkningsfull precision: trots besvärliga förhållanden med djup och mjuk snö har jägarna i Mellansverige lyckats fälla den tilldelade kvoten på kort tid och utan en enda kaosartad rubrik.

Naturskyddsföreningen har pliktskyldigast protesterat eftersom tilldelningen i år är högre än någonsin, 209 lodjur eller drygt tio procent av stammen, men utan stort buller eller hot om processer.
Vargen har en helt annan symbolisk laddning, och det är klart att den första vargjakten på nästan femtio år väckte starka känslor och jag förstår om föreningen passar på tillfället och drar saken inför EU-rätten.
Men 28 fällda vargar motsvarar också tio procent av stammen och det finns inga belägg för att jakten "kraftigt eroderat vargstammens livskraft". Däremot vet vi nu, efter DNA-tester på samtliga fällda djur, att jakten inte försämrat den genetiska situationen.
Alla skjutna vargar hörde till den inavlade avkomman från Skråckarbergsparet, ingen av de invandrade vargarna från öster sköts under jakten.

Och hur vargstammen skulle ha blivit mer sårbar för sjukdomar och illegal jakt är svårt att förstå: alla fällda vargar var friska, utom en som hade ett felaktigt bett. Och den allmänna licensjaktens politiska motiv var framförallt att öka toleransen bland folk i tassemarkerna och stävja den illegala jakten.
Licensjaktens biologiska motiv var att hålla stammen vid den av riksdagen beslutade nivån på 210 djur. Och där kan jag hålla med Naturskyddsföreningen och de andra anmälarna: den nivån är för låg.
Men höj gränsen med ett hundratal djur och lägg till några avlägsna släktingar från öster. Sedan kan vi jaga vargen med samma lugna tillförsikt som vi jagar lodjuret - utan att hota stammens livskraft.