SKOGSVåRD
Timret har alltid förkörsrätt i dessa bygder och nu är det plötsligt hausse i skogen igen, skördarna morrar bland granarna och timmerbilarna ankrar upp på den smala grusvägen, annan trafik får vända eller vänta.
Lågkonjunkturen varade i femton månader sedan började timmerstaplarna växa i dikeskanterna igen.
Det är åter pris på massaved och sågtimmer, och det ljusnar för groten, rishögarna som ska bli flis till fjärrvärmepannorna.
Avverkningsanmälningarna ökar hastigt, i september anmäldes tjugo procent större areal än i september i fjol. Och om skogskonjunkturen kan gälla som ekonomisk prognos så är vi snart tillbaka på samma höjder som innan kraschen.
Det är på en gång hoppfullt och oroande. Min känsla inför timmerbilarna är mycket ambivalent.

Skogsindustrin är en vital motor i den svenska ekonomin, skog och malm är faktiskt det enda som ger ett ordentligt netto till landet, och när Stora och Södra och dessutom LKAB anar vändning och uppgång finns det skäl till optimism.
Och i dessa glesbefolkade skogsbygder finns inte mycket annat att erbjuda än ved och virke. Hur vi än satsar på vita älgar och strutsar och långhornade kor och närproducerat och liftkort och vargsafari så är ändå skogsbruket, til syvende og sidst, den bärande balken i glesbygdens ekonomi.
De växande timmerstaplarna annonserar lugn och tillförsikt - det rullar på igen, vi tar oss upp, välfärden fortsätter.
Men bakom varje timmerstapel finns ett växande kalhygge - en hausse i ekonomin betyder ovillkorligen en baisse i biologin. Och ingen enskild näring har påverkat den biologiska mångfalden så negativt som skogsindustrin.
Priset betalas av tjädrar, hackspettar, skogsduvor, skogsstjärnor, vitmossor, skägglavar och alla andra som flyr kalhyggena. Även skogsvandrare, bärplockare och jägare får ge sin tribut, mångfalden i skogen har ju också en social innebörd.
Och skogsbolagen kan hålla på och certifiera och lämna högstubbar och andra eftergifter till miljövården, de kommer ändå aldrig ifrån kalhuggningens katastrofala ekologi. Och när de sedan planterar täta förband med företrädesvis gran på hyggena befäster de utarmningen.
En granåker blir aldrig en skog igen, men väl en produktionsenhet.
Dessutom måste skogsbruket nu också beakta klimathotet och kolsänkornas ekologi. Den växande skogen fångar nämligen in koldioxid och lagrar kol så länge träden står, medan kalhyggena frigör det uppsamlade kolet och släpper ut koldioxiden.

En forskargrupp vid lantbruksuniversitetet har, på regeringens uppdrag, undersökt hur man ska kunna få skogen att fånga ännu mera koldioxid och kommit fram till att gödsling, snabbväxande träd och plantering av gammal åkermark kan förbättra fångsten med tiotals miljoner ton och ta hand om hälften av de svenska utsläppen av koldioxid.
Men detta är ju bara industrins gamla recept för att höja virkesproduktionen, nu lanserat med klimatargument. De biologiska effekterna, som utredarna själva påpekar, skulle bli förödande.
I stället måste vi finna en lycklig syntes av motsättningarna och skapa både inkomster, mångfald och kolsänkor. Det betyder, i kort sammanfattning, att vi ska låta skogen stå, så länge det är möjligt.