Detta inträffar i de höga skogarna på andra sidan sjön Gunnern, bara en mil från Fjälls hemman. Och upprördheten är stor, också i vårt jaktlag.
Händelsen övertrumfar till och med berättelsen om den gäckande tjugotaggaren som släntrat omkring i bygden hela sommaren - och som förstås visar sig den sista jaktdagen, när vi redan skjutit tillräckligt med tjurar och den store lugnt kan passera skyttelinjen.
En vargfamilj så nära! Vad gör vi nu?
Man kan räkna som kungen gjorde, efter en misslyckad älgjakt i Dalarna förra året: "Det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir det sju nästa år och sen är de bara... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det."
De två som hittade varandra i skogen öster om Gunnern hade i alla fall blivit sex detta år, och enligt den explosiva vargaritmetiken skulle de alltså bli arton nästa år och trettiosex år 2011.
Och då kan man göra ännu en multiplikation: varje varg äter nämligen, enligt forskarnas beräkningar, tio älgar per år. Och då skulle det, biologiskt att döma, knappast finnas någon jaktbar älgstam kvar i de här tassemarkerna om ett par tre år.
Men så blir det naturligtvis inte. Vargstammens ökar aldrig med sådan exponentiell fart. Olyckor inträffar i skogen, sjukdomar, tjuvskyttar, älgsparkar, bilar och annat.
De två vargar som hittade varandra i Skråckarberget i norra Värmland för tjugosju år sedan - och som är ursprunget till dagens vargstam - skulle enligt den matematiska modellen ha flera miljoner avkomlingar i dag. I själva verket finns det nu kanske tvåhundrafemtio vargar i de skandinaviska skogarna.
Fast redan detta är mer än tillräckligt. Enligt den nya rovdjursförvaltningen som klubbades i riksdagen i torsdags ska det få finnas högst 210 vargar i Sverige. Och det innebär, med all sannolikhet, att det blir vargjakt i vinter.
Och eftersom jag gärna vill ha en livskraftig vargstam i skogen tycker jag detta är bra. Vi måste få jaga vargen annars kommer den aldrig att överleva.
Det är en enkel logik. När vargarna stryker tätt förbi och morrar åt oss är det alldeles nödvändigt att vi får det lugnande beskedet: vänta bara, till vintern blir det jakt!
Det betyder inte att vi vill utrota vargarna - nollvisionen är en ytterlighetsriktning - men bara att vi inte vill bli lämnade i vanmakt och förtvivlan.

Den nya varglagen är i första hand ett socialt och politiskt beslut. Det handlar om att skapa en förståelse i tassemarkerna, bland folk och jägare, boskapsskötare och hundägare. För utan den förståelsen är vargen i veum och kommer aldrig att accepteras.
Men förhoppningen är att beslutet också får gynnsamma biologiska effekter. I flera år har vi nu haft licensjakt på både björn och lo, och stammarna har vuxit till historiskt höga nivåer: tretusen björnar och tvåtusen lodjur.
Det är inte givet att det går samma goda väg med vargarna. Drygt tvåhundra djur är antagligen en alltför ynklig stam och en ökning med ett hundratal djur är kanske nödvändig innan vi drar i gång en mer omfattande jakt.
Å andra sidan är det fullt möjligt, med tanke på den närgångna familjen i Årbotten och flera andra berättelser från trakten, att stammen redan nått en sådan nivå.
Jag tror att både varghatare och vargkramare kan se fram emot jakten med tillförsikt.