SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu är det bara kanadagässen som går och betar på den vattensjuka vallen, korna är på väg in i en nybyggd, stor och luftig ligghall.
djurskydd
De har tidigare varit uteliggare, men i vinter får de komma under tak, och det blir säkert bra, torrare i varje fall, betonggolvet är rikligt bestrött med halm och djuren har gott om plats att både lägga sig, vända sig och ströva omkring.
Sådana kor kan man äta med gott samvete.
Då är det värre med grisarna. Lyckliga skinkor är svåra att finna.
På väg hem från Stockholm åker jag genom det sörmländska odlingslandskapet och passerar Katrineholm, inte långt från svinfabrikör Lars Hultströms ställe, och jag noterar att många gårdar i trakten satsar på just fläskproduktion.
Ett stort gods som jag känner sedan gammalt, och där man förut hade ett par hundra mjölkkor, har nu byggt svinhus framför lagården; långa, låga byggnader med små fönster och ventilationsrör i taken.
Dessa svinfabriker har en smak av koncentrationsläger redan på utsidan. Och där inne vet man att grisarna lever sina korta liv instängda i trånga celler, i bästa fall med halm på golvet men alltför ofta på bara betongen.
Det är inget värdigt grisliv; de får aldrig böka i jorden, aldrig smaka ett grönt grässtrå, aldrig sträcka ut i en skogsbacke. I stället börjar de hetsäta av varandra, avbitna svansar hör till vardagen, trots att djuren omgärdas av världens strängaste djurskyddslag.
För det går inte att fabricera grisar som vilka själlösa hushållsapparater som helst. Det finns en gräns för rationaliteten, en naturlig gräns, och den är långt överskriden när djuren stressas till kannibalism och våldshandlingar.
Och det hjälper inte stort att grisbranschen nu beslutat att införa certifiering och frivillig kontroll av tredje part, skadan är redan skedd, det stressade fläsket är söndertuggat.
Det är själva storskaligheten, den hårt uppdrivna rationaliteten, som är problemets kärna. Eller för att formulera det konkret: det håller inte att producera fläsk för tretton kronor kilot.
Det är ungefär vad grisbonden får när han eller hon levererar gödgrisarna till slakteriet, och med ett sådant avräkningspris finns inga stora marginaler till halm eller annan omsorg.
Grisbönderna är hårt pressade, och det gäller i hela Europa, skillnaden mellan avräkning och avgift, alltså vinsten, är i genomsnitt 4:50 kronor per kilo fläsk. Och det räcker inte till några extravaganser i stiorna, den genomsnittliga EU-grisen kan näppeligen vända sig i sin cell och halmbädden kan den bara drömma om.
Slutsatsen måste bli att skinkan har ett alltför lågt pris: så billigt kött går inte att framställa utan att djuren blir lidande.
Men vem bryr sig egent- ligen om Griseknoens välbefinnande? Till julen har vi glömt hela rabaldret, hörde jag Ella Nilsson, vd på Svensk Köttinformation, säga i en radiointervju. Då kommer vi glatt att köpa de alltför billiga skinkorna, utan att tänka på svinfabrikernas grymma verklighet.
Men jag gör det inte. För det finns faktiskt lyckliga grisar och skinkor med bökningsgaranti, naturligt uppfödda djur med tillgång till både mull och gräs, och med jordiga trynen och oskadda knorrar; ekogrisar, Kravmärkta grisar och vad de kan kallas.
Det blir förstås betydligt dyrare. Men det är vad vi måste räkna med om vi ska kunna skära av julskinkan med djursamvetet rent och doppa i grytan med ogrumlad glädje.
