Jag fyllde på med solrosfrön men först under måndagens förmiddag var det full ruljangs igen, och min rapport kommer därför lite post festum, men förhoppningsvis kan den ändå länkas till statistiken.
Så här var läget under rusningstid, måndag förmiddag 1 februari: Ett trettiotal talgoxar, nästan lika många blåmesar, två tofsmesar, två talltitor. Det var allt. Och ungefär så har det varit hela denna kalla vinter. En rätt dyster rapport således.
Det tråkigaste är all denna frånvaro: inte en nötväcka, inte en domherre, inte en siska, vare sig grå eller grön, och inte en grönfink. Och denna vinter har jag ännu inte hört en enda ringning från sidensvansarna.
Nötskrikorna kommer förstås farande då och då, liksom skatorna, men de nappar bara åt sig en brödbit och sticker och man tänker inte så mycket på dem. Kråkorna kommer aldrig till fågelbordet och korparna flyger högt, högt över och klongar och bråkar med varandra.
Vad ska man dra för slutsatser av detta?
Att jag befinner mig i en särskilt artfattig och glest befåglad region? Att vintern är bistrare än i mannaminnet? Att skogsavverkningarna varit hårda de senaste säsongerna? Att jag lägger ut fel mat på fågelbordet?

Sveriges Ornitologiska Förening, som arrangerar fågelbordsräkningen, skrev om förra årets resultat att klimatförändringarna har påverkat fåglarna så att flera arter som normalt flyttar söderut väljer att stanna över vintern; till exempel rödhake, koltrast, björktrast och bofink.
Men nu är det extremkyla och istidsvarning och det förklarar kanske årets artfattigdom.
Här finns inte ett spår av trastar, och än mindre av rödhakar eller bofinkar. Sidensvansar och domherrar, som är typiska invasionsarter, väljer att invadera matnyttigare områden, liksom den rödluvade gråsiskan som gjorde en så remarkabel uppryckning förra vintern och avancerade från 28:e till 5:e plats på fågelbordens topplista.
Domherrarna försvann strax efter nyåret, och ännu har jag inte sett en enda grå liten siska, vilket är trist men de kanske kommer framåt eftervintern när björkfröna blir på upphällningen.
Det värsta är emellertid grönfinkarnas frånvaro, för den har antagligen en katastrofal förklaring.

För två år sedan var grönfinken den näst vanligaste gästen vid fågelborden, efter suveränen talgoxen. Förra året hade den halkat ner till fjärde plats, en minskning med tretton procent och i år fruktar jag att grönfinken kommer långt, långt ner på listan. Det är en parasit, Trichomonas gallinae, som skadar finkarnas svalg och kräva så att de inte kan äta ordentligt, fröna fastnar i näbben och fågeln svälter ihjäl.
Parasiten upptäcktes i England år 2005 och första gången i Sverige sommaren 2008.
I England har grönfinkspopulationerna sjunkit drastiskt och i höstas kom rapporter om en snabb nedgång också i Sverige.
Sjukdomen sprids just vid fågelborden, och särskilt i kökkenmöddingen under borden, och därför uppmanas vi att hålla rent på borden och att täcka marken med grangrenar.
En tröst i bedrövelsen är att parasiten inte gillar minusgrader, och här har det varit drygt trettio minus och säkert finns inte en levande Trichomonas kvar i trädgården.
Hoppas nu bara att några överlevande grönfinkar hittar hit till våren, annars blir det för bedrövligt tyst.