SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Vi har en växande griskris i landet, och den väcker förhoppningar. För det är grisfabrikerna som krisar, medan de lyckliga grisarna bökar som förut.
Under årets första åtta månader togs 9 295 suggor ur produktion, det är nästan fyratusen fler än under hela förra året. På tio år har antalet besättningar minskat från 3 500 till drygt tusen, och extrapolerar man den snabbt fallande kurvan når man nollpunkten ungefär år 2015.
Då skulle det inte finnas en grisbonde i landet, men så kommer det förstås inte att gå. Det finns tendenser som pekar i andra riktningar: en heter ekogrisar, en annan närproducerat.
Även stora uppfödare, de högmoderna grisindustrierna, drar ner verksamheten eller upphör helt. Det är nytt och det oroar branschen:
- Som jag ser det så är det betydligt mer allvarligt när stora gårdar med modern grisuppfödning drar ned och till och med i vissa fall lägger ner produktionen, jämfört med det vi sett under tidigare år, att små besättningar slutar, säger Sten-Olof Dimander, vd för Svenska djurhälsovården till ATL, lantbrukets affärstidning.
Som jag ser det är det förstås betydligt mer allvarligt när de små lägger av och de stora rationella industrianläggningarna ensamma blir kvar. Men Svenska djurhälsovården är, trots sitt officiösa namn, ett branschorgan ägt av Scan, Avelspoolen och KLS Ugglarps, och känner naturligtvis hur grundpelarna börjar svaja.
För samtidigt går det alltså mycket bra för ekogrisarna, de lyckliga och bökande. Krav-grisar, frilandsgrisar, ekogrisar och allt vad de kallas är faktiskt mycket lönsammare än industrigrisar, trots att besättningarna oftast är små, eller kanske just därför.
Under samma period som över niotusen suggor försvann ökade antalet ekogrisar med tjugofem procent, visserligen från en låg nivå - en och en halv procent av den totala grisproduktionen - men det ger ändå en klar vink om tendensen.
Hur kan de vara så? Det handlar om konsumentopinion och marknadspriser. Intresset för det ekologiska är starkt stigande medan kritiken mot det industriella ökar. Slaktpriset för en ekogris ligger på trettio kronor kilot, jämfört med bara tolv kronor för en industrigris.
Hårt pressade slaktpriser och snabbt stigande kostnaderna för fodersäd, el och diesel får de stora fabrikanterna på knä. Men små ekobönder med lägre omkostnader klarar sig bra. Det är en, i ordets djupa mening, lycklig utveckling.
Och samtidigt ökar intresset för det närodlade, vilket stärker trenden. Enligt LRF finns det i dag 850 gårdsbutiker, en ökning med 25 procent på fyra år. Och allt fler lantbruk satsar på att förädla sina egna produkter och tillverka korv och ost och bröd och sylt och annat, och sälja på den lokala marknaden. 2007 fanns sexhundra sådana gårdar, i dag är de över niohundra.
Det är en utveckling på tvärs mot den gängse centraliseringen, hopslagningen och stordriften, och den väcker förhoppningar om en upplivad landsbygd och en nyfödd mångfald - det är goda nyheter för både folk och boskap.
Och när EU-kommissionen nu förbjuder livsmedelsverket att rekommendera närodlad mat och kallar det handelshinder, är det ett slag både mot landsbygden och mot mångfalden.
Det är ett idiotiskt förbud och det borde ge rött kort för kommissionen.
