SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Kylan håller sitt grepp, termometern kryper ner mot tjugo minusgrader igen och man undrar ju om växthuseffekten alldeles kommit av sig.
KLIMAT
I varje fall tycks klimatdebatten ha svalnat betydligt efter det famösa Köpenhamnsmötet och den samtidigt inledda köldvågen. Vi har nu haft kallare än normalt i två månader och dessutom kraftig rimfrost och rejält snötäcke, vilket understrukit istidsvarningarna snarare än värmehotet.
Just nu har växthusskeptikerna tagit över det omtalade problemformuleringsprivilegiet och den klimatpolitiska rörelsen befinner sig på oordnad reträtt.
Det som skedde i Köpenhamn var att de stora, expansiva ekonomierna, Kina, Indien och även USA, demonstrerade sitt fossila beroende. Och det blev klart att någon minskning av de fossila utsläppen knappast var att vänta de närmaste decennierna - det uppsatta tvågradersmålet var en politisk utopi.
Samtidigt har FN:s klimatpanel IPCC ertappats med manipulerade kurvor och falska uppgifter: Det är således inte riktigt sant att klimatkurvan ser ut som en hockeyklubba och det är direkt felaktigt att Himalayas glaciärer smälter bort "fortare än på någon annan plats på jorden" som IPCC skrev i en rapport 2007.
I själva verket beskriver den uppmätta temperaturstegringen en tämligen svagt uppåtgående kurva och Himalayas glaciärer är enligt nya undersökningar stabila eller växande.
Just rapporten om det smältande Himalaya är ytterst besvärande för klimatpanelen, den har visat sig bygga på hugskott och spekulationer. En indisk glaciolog, Syed Hasnain, berättade för tidningen New Scientist år 1999 att isen smälte så fort att Himalaya skulle vara glaciärfritt år 2035.
Uppgiften återkom i en larmande rapport från Världsnaturfonden, WWF, i mars 2005. Glaciärerna drog sig tillbaka med en fart på tio, femton meter om året och först väntade stora översvämningar i Ganges, Indus, Brahmaputra, Mekong och Gula floden och därefter skulle floderna torka ut och hundratals miljoner människor i Indien och Kina drabbas av vattenbrist.
WWF:s uppgifter togs med i IPCC:s rapport utan närmare granskning. Men det indiska miljödepartementet presenterade i november, alltså före Köpenhamnsmötet, en rapport byggd på satellitdata och observationer från marken som visade att många glaciärer i Himalaya var stabila eller till och med växande och att avsmältningstakten för många andra hade avstannat.
En helt annan berättelse alltså som dock inte blev känd förrän i mitten av januari, en dryg månad efter Köpenhamn, då IPCC erkände sitt misstag och beklagade att man inte granskat Himalayarapporten med sedvanlig vetenskaplig noggrannhet.
Historien har naturligtvis skadat IPCC:s trovärdighet och gett skeptikerna vatten på sina kvarnar, och den sprider också ett tvivelaktigt sken över Världsnaturfonden. En så slarvig rapport kan misstänkas vara tillkommen i första hand för att stärka den egna kassan, det finns nämligen stora pengar att tjäna på klimatlarmen.
Det är en sorglig berättelse, för jag tror ändå att växthuseffekten existerar, även om det biter i kinderna, och jag tror vi gör klokt i att minska de fossila utsläppen.
Men detta kräver en stark opinion och den finns inte. Jag läser att trängselskatten i Stockholm behöver höjas till 150 kronor per dag om klimatmålen ska nås till år 2030.
Det vore utmärkt, men det är knappast läge just nu att höja skatten så drastiskt - och det är klimatpanelens och alarmisternas fel.