I förra veckan högg gråben efter en stövartik i Silvergruvans jaktvårdsområde, vår granne i öster. Och för fjorton dagar sedan slets en älghund ihjäl i Bortan, strax norr om oss.
Det är ingen lek längre.
Vi samlas på skjutbanan för att jaga den löpande älgen och rösterna är sorgsna och upprörda.
– Nu vågar en aldrig släppa nån hund i drevet, säger Per.
– Och du vet, kommer de hit så blir det rent för älg, säger Göte. Det är säkert det.
Och Lars-Göran är översiggiven, nyss har han gått i Högfjället och tränat sin unga jämthund och inte haft en aning om faran.
– Jag var just tänkt och ta en tur i Allstakan, säger han. Men då fick jag höra om stövar´n.

Det är kanske flocken i Gräsmarksreviret som börjat göra räder västerut. Eller också kommer de från Norge. Vägkanterna är fulla av träck och Per berättar att någon skickat in ett prov för dna-analys, och fått veta att det rörde sig om
vargar från Austmarka i Norge.
Forskarna tycks ha en total kontroll: praktiskt taget varenda varg är provtagen, märkt och digitaliserad, och ibland undrar man om inte hela vargprojektet bara är en lek för vetenskapsmän, ett objekt för forskar-
rapporter.
Konfrontationen är i varje fall hård och oresonlig. Alliansregeringen tog
i våras ner stängslet kring nödvärnsrätten och det blev tillåtet också för en jägare att värna sin hund om vargen attackerade.
Naturskyddsföreningen protesterade. Nu blir vargen i praktiken fredlös, ansåg ordförande Mikael Karlsson. Och han tyckte att det var illa att regeringen ”fallit undan för en liten högljudd minoritet rovdjurshatare”.
Visst finns det ett hat, djupt rotat och ibland mycket högröstat och fullkomligt rabiat. Det bubblar upp i tassemarkerna med en häpnadsväckande kraft; uråldriga myter och gamla skräckhistorier väcks till liv på ett skrämmande och fascinerande sätt.
Men det lugnar sig och stämningen, åtminstone här, kan inte beskrivas som hatisk, snarare bedrövad. Vi har haft varg i grannskapet i tjugo år och paniken börjar övergå i saklig oro.

Den nya lydelsen av paragraf 28 i jaktförordningen som gör det möjligt att skydda husdjuren även utanför stängslet är ett viktigt
besked för att bevara detta lugn.
Det är också avgörande för vargstammens framtid: för om folk känner sig prisgivna kommer vargen
aldrig att accepteras i skogen.
– Men nu får vi höra att jägarna släpper sina hundar bara för att kunna skjuta varg, säger Lars-Göran. Det är sånt skitprat.
Det är klart ingen jägare riskerar sin hund för att komma åt vargen, men det är just sånt skitprat som jagar upp stämningen igen.
Konflikten skärps. Nyss har Kammarrätten beslutat att ge skyddad identitet för två personer vid Brottsförebyggande rådet, Brå. De arbetar med ett projekt om illegal rovdjursjakt och har blivit allvarligt hotade och trakasserade.
Det gör förstås ont värre. Dessa tjuvjägare som skjuter, gräver och tiger, driver upp hatet till terror och måste fördömas och dömas hårt.
Enligt den rapport som Brå presenterar denna vecka är tjuvjakten alldeles för omfattande för att varg-stammen ska kunna nå ens den beslutade nivån på tvåhundra djur.
Förhoppningen är att den nya jaktförordningen nu ska kunna dämpa rädslan och stoppa tjuvjakten.
Vargen kommer! Jo, men ofta räcker det med ett skräm-skott för att få den bort igen.