SKOGSBRUK
Det är en oväntad, nästan overklig syn, och det blir ett samtalsämne i bygden. Såg du? Vilka mängder! Dom länsar skogen!
Och det är egentligen den saken som väcker mest förvåning - att det finns så mycket kantareller i den här skogen. Och att någon äger en sådan uthållighet!
Det underliga faktum att folk reser ända från Vietnam för att plocka svamp i våra skogar säger en del om vår moderna bekvämlighet och om vårt växande avstånd till svampskogen.

Det är inte många som gitter gå i skogarna längre, varken efter svamp eller bär, och uppköparna får alltså rekrytera plockare från andra sidan jorden. Det är en absurd berättelse, fast inte mer absurd än det förhållandet att svenskarna numera köper fritidshus i Thailand och överger den röda lilla stugan nere vid sjön.
På andra sidan Fjällsjön, med morgonsol, finns ett trettiotal sommarstugor, byggda på femtio- och sextio­talet, när folk fortfarande längtade till skogen på fri­tiden, bort från det moderna, och när man ännu plockade bär och svamp, både för avkopplingen och för lönsamheten.
Men de senaste somrarna har det varit tråkigt tyst och öde i stugorna, och jag tror att det speglar en trend. Det är inte bara regnandet som fördystrar skogslivet - men glädjer kantarellerna - utan också den allt besvärligare mobilskuggan.
I den här trakten kan vi inte använda iphone eller ipad eller nånting på i. Mobila telefoner och bredband kan vi bara drömma om.
Och det verkar som om folk har svårt att undvara just den moderniteten, i varje fall finns en tydlig korrelation mellan mobilteknikens uppgång och sommarstugelivets nedgång. Då flyger folk hellre till Sydostasien än pinas i ouppkopplad och onåbar isolering.

Och därför är det så i dessa dagar att om man stöter på en skogsvandrare, vilket är högst osannolikt, är det med högsta sannolikhet en vandrare från Vietnam eller Thailand.
Men den stora kantarellskörden i ljungriset säger också något om själva skogen. Kantareller växer gärna i upptrampade skogsstigar och i en varierad och helst gammal skog, men inte alls på hyggen eller i täta plantager. Den vietnamesiska kvinnans rika skörd är således hämtad ur en någorlunda bevarad skog, en omodern skog om man så vill.
Detta är annars en svampplockarens mardröm, att plötsligt finna sina gamla kantarellställen ödelagda av det moderna kalhyggesbruket.
Agneta Blomqvist berättade om en sådan upplevelse på DN:s insändarsida för ett par veckor sedan. På Svampens dag skulle hon ut till sitt favoritställe i Bohusläns inland, men i stället för svamp fann hon ett sterilt kalhygge.
Ledsen och arg frågade hon om man måste behandla skogen på detta sätt, och om man inte kunde få ett stopp på ödeläggelsen. Civiljägmästare Johannes Norrby svarade att kalhyggen är barnkammare för den nya skogen och att denna skogs­politik formats under många hundra år.
Men detta är inte sant: hygget föder ingen skog utan plantager och hyggespolitiken är en modern företeelse, drygt femtio år gammal.
I det rationella skogsbrukets landskap blir det ont om kantareller, såväl för hitresta vietnameser som för kvar­varande fritidsplockare.


Tommy Hammarström