Istidskylan håller järngrepp om oss alla och det är bara rallydårarna på sjön som har roligt: aldrig förr har de kunnat sladda runt på isen redan i början av december.
Det är onekligen bistert och vi måste ändå kunna ställa frågor om detta plötsliga vinterväder - utan att hamna i någon rättshaveristisk klimatförnekelse.
Är det verkligen växthuseffekten som ställer till det på detta viset?
Vi har i höst fått lära oss ett nytt begrepp: negativ nordatlantisk oscillation. Det är precis så fruktansvärt som det låter:
Det gamla invanda lågtrycket över Island och det vackra högtrycket över Azorerna, som vanligtvis brukar sätta fart på västvindarna och ödelägga vintervädret i södra Skandinavien, har bytt plats och det är högtryck över Island och lägre tryck över Azorerna och då vänder vindarna och nordosten sveper ner över vårt arma land.
Men jag har sett att det finns klimatforskare som försöker lägga skulden också för denna extrema kyla på växthuseffekten.
De menar att den relativa värmen över Arktis kan ha svängt på tryckförhållandena och åstadkommit de kalla vindarna från Barents hav.

På kartan över världsvädret, som professor Ole Humlum på Oslo universitet vänligen sänder mig varje månad, kan man tydligt se den skeva temperaturfördelningen. Under november månad var det normalt eller några grader kallare än normalt runt hela jorden, kallast i norra Europa, Australien, USA och Stilla Havet.
Men i Arktis, från västra Grönland och runt polen ända till Novaja Semlja låg ett brett bälte av varmare väder - fem-sex grader över medeltemperaturen.
Och läser man väderkurvorna över det senaste halvseklet ser man att temperaturstegringen varit starkast just över Arktis. Där har det, sedan mitten av 90-talet, blivit en och en halv grad varmare medan temperaturen ökat knappt en halv grad på hela jorden.
Från Nordpolen och ner över Skandinavien och Brittiska öarna fanns dock en vass blå kil av fimbulvinter, och enligt teorin om oscillationen skulle värmen över Arktis spärra vägen för de jetströmmar som vanligtvis rör sig från väster mot öster över Atlanten - och därmed öppna porten för ishavsvinden.

Det är emellertid en teori och för bara fyra, fem år sedan var läget detsamma, men då strömmade västvinden obehindrad in över oss. Och man ska tillägga att ingen riktigt förstår varför den nordatlantiska oscillationen svänger som den gör. Den är som vädret, nyckfull.
Vilket inte dämpar oron. Jag är ingen klimatförnekare, jag tror verkligen växthuseffekten existerar, men jag försöker bevara min skepsis och skulle gärna vilja att klimatdiskussionen handlade mindre om larmande dataprognoser och mer om det pågående vädret.
För det är inte särskilt klimatsmart, om man säger så, av vädret att hålla på så här. Det väcker tvivel och försvagar den politiska viljan att minska utsläppen.
FN-mötet i Cancún var ingen framgång, hur man än mäter, utan kanske början till slutet för FN:s klimatpanel.
Just nu är det bara åtta grader kallt, i stället snöar det ymnigt. Detta kanske också kan skyllas växthuset och det väderkaos som, enligt teorin, blir en av effekterna - och det måste klimatforskarna öppet och allvarligt diskutera.