SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Korna står i tysta flockar i snön, samlade runt de ensilerade gräsbalarna, kastar förströdda blickar efter mig när jag åker förbi. Kan man äta sådana kor med gott samvete?
Visst kan man det. Nätterna är kalla och snön är djup, men pälsen är vinterkrullig och varm och mattillgången god. Det är inga stressade, olyckliga djur som står där ute på gärdet, vi är bara ovana att se dem så.
Metoden att låta boskapen gå ute året om är ganska ny och ännu inte vanlig i Sverige, och den är långtifrån accepterad av myndigheter och medborgare.
Jag får ett upprört samtal från Helgeboda om en desperat koflock på jakt efter öppet vatten. Och jag får också veta att en ko hade kalvat i den kallaste januarinatten och att kalven hade legat ihjälfrusen i snön.
Så får det naturligtvis inte vara.
Korna kan gärna gå ute i den bistraste vintern, det mår de uppenbart bra av, men man kan inte bara lämna dem vind för våg, de måste ha ständig tillsyn, ofruset vatten och rikligt med mat.
Och de dräktiga korna måste skiljas ut i tid. Farming, som metoden brukar kallas, är inget alternativ för bekväma bönder. Det är visserligen ett sätt att slippa investera i dyra ladugårdar, men det är inget sätt att slippa arbeta. Däremot är det ett fantastiskt sätt att rehabilitera boskapsskötselns dåliga rykte.
Dessa utegångskor, och dessa utegångsgrisar som också finns fast kanske inte i växande flockar, och dessa utegångshöns som ännu bara är en vision, skulle kunna vara vägen mot en anständig djurhållning och en upplivad landsbygd. Det skulle visserligen ge oss ett dyrare kött, för frigående boskap kostar mer arbete och kan inte rationaliseras till broilernivå.
Djurens industrialisering har en naturlig gräns och när den överskrids uppstår detta systematiska djurplågeri som då och då avslöjas i svinfabriker och kycklinghangarer.
Journalisterna Torbjörn och Ylva Esping har nyligen gett ut en bok med titeln "Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött" som just tar upp den industriella hanteringen av djur. De berättar om den groteska monstertjuren Belgian blue, som är ett anslående exempel på girig djuravel, men framförallt om det sällan sedda lidandet bland fabricerade höns, kalkoner och grisar.
Inga djur är så odjuriskt hårt rationaliserade som hönsen, och inget djurplågeri sker så anonymt. Men ändå sätter vi i oss växande mängder billigt kycklingkött och väljer hellre att blunda för hemskheterna.
Det är samma hyckleri som med fläsket: inga rapporter från svinfabrikernas helvete tycks påverka konsumenternas köp av billig skinka.
Men om en peruansk familj slaktar och tillagar en hamster blir det larm i Aftonbladet och SVT stoppar inslaget som skulle ha sänds i programmet "Landet Brunsås". Redaktör Lotta Lundgren skrev på Expressens debattsida 11 februari att reaktionen är ett exempel på det gap som uppstått mellan matproducenter och matätare. Vi är "saligt befriade från all kontakt med dem som producerar maten vi själva ska äta."
Om någon äter upp ett lyckligt marsvin blir vi djupt chockade, men i nästa minut kan vi sätta i oss en kycklingklubba från ett svårt plågat djur utan att ens reflektera över att det är ett djur vi äter.
Det är industrialiseringen och rationaliseringen driven till sin perverterade spets. Men de lugnt idisslande kossorna i snön går en naturligare väg, och det känns ändå som ett slags hopp.
