SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Det har fallit snö under natten och temperaturen håller sig stadigt under nollan; det har inte varit goväder på sex veckor nu, vilket är notabelt, och snön är pudrig och lättskottad.
Vargavinter måhända, men inga vargar än så länge, de tassar omkring längre norrut, runt Gräsmark och Bogen.
Och vargdebatten upplöstes i ett termodynamiskt kaos i "Debatt" i torsdags. Sällan har jag sett ett så virrigt och meningslöst debattprogram som detta: alla heta känslor slungades ut i studiorymden och försvann i tomma intet. Belinda Olsson, som brukar hålla sig samlad och rak, sprang svettig omkring och gjorde allt för att påskynda oordningen.
Den sortens debatter gagnar varken upplysningen eller demokratin, och vargarna drivs ut ur veum och får löpa i panik mellan de allt djupare skyttegravarna.
Vad som nu behövs är i stället lugnande besked och sansade samtal. En fråga som till exempel måste diskuteras är vad vi egentigen ska ha vargen till. Och vem äger vargen?
För om jag förstår regeringens intentioner rätt så är vargen i första hand ett djur för vetenskapen, och det är forskarna som äger djuret.
På annat sätt kan man inte tolka villkoren i vargpropositionen. Jag skrev i förra vecken om miljöminister Andreas Carlgrens ogrundade uppgifter om de inavlade vargarnas defekter och frågan var ur vilka dunkla källor han hämtat sin information. Men kanske hade han läst sin egen proposition. Där står det så här:
"En planerad licensjakt på vetenskapliga grunder bör genomföras så att de individer som visar tecken på inavelsdepression, hög inavelskoefficient eller som bär på defekta anlag avlägsnas från populationen i syfte att reducera risken för fortsatt spridning av dåliga anlag."
Den nyss avslutade licensjakten genomfördes naturligtvis inte alls på sådana vetenskapliga grunder, då hade jakten aldrig blivit av.
Ingen jägare kan avgöra om en varg som travar förbi i skogen visar tecken på inavelsdepression, allrahelst som sådana tecken överhuvudtaget inte observerats i den svenska vargstammen.
Och hur i all världen skulle man kunna avgöra inavelskoefficienten? För det krävs dels en genetisk analys, dels att varje individ märks så att man på avstånd direkt kan avgöra graden av inavel.
Det är i och för sig möjligt: De flesta vargar är redan infångade och grundligt penetrerade och försedda med halsband och sändare, och det kan inte vara någon svår sak för vetenskapen att lägga till ännu ett chip med inavelskoefficienten elektroniskt ingraverad.
Den lilla vargstam vi har är i själva verket så genomsökt och utforskad att man lätt kan få för sig att djuren endast är till för att alstra vetenskapliga uppsatser och artiklar i ansedda tidskrifter.
Se bara hur de skjutna 28 vargarna dissekeras in i minsta genetiska minuskel, till avsevärda kostnader och besvär.
Vargen är inte här i sin egen rätt, som en art bland andra i skogen, utan mest för att göda forskarsamhället. Och regeringens proposition stärker den uppfattningen.
Då är det bättre att göra som Anders Bjärvall, tidigare rovdjursansvarig på Naturvårdsverket, föreslår: han vill nämligen att man inriktar jakten på valparna. Det är visserligen inte helt lätt att i hastigheten skilja en snart ettårig vargunge från en vuxen varg, men som inriktning och rekommendation vore det absolut att föredra.
