Den ekologiska rörelsen växer snabbt, berättar KRAV-odlarna i ett pressmeddelande.
Expansionen är närvarande 20 procent om året eller mer än 50000 hektar.
ekologi
Och den ekologiska odlingen omfattar nu sammantaget 316000 hektar, viket är tolv procent av åkermarken.
Är detta ett löfte eller ett fascistiskt hot?
Ekologisk odling betyder formellt att man odlar utan gifter och konstgödsel. Men omställningen, eller rättare sagt återställningen, griper djupare än så - i grunden handlar den om ett annat förhållande till naturen: att man vill verka med den och inte emot den.
Och det är just där det fascistiska hotet kommer in.
Alexander Bard och Adam Cwejman skrev ett inlägg om en hotande ekologism på Sidan 4 i Expressen 2 februari.
I rubriken spetsades begreppet till ekofascism, ett slagord som hämtats från en hetsig debatt på 1990-talet, initierad av Stig-Björn Ljunggrens bok "Den gröna rörelsen - från miljöengagemang till hembygdsfascism." ( Timbro 1990)
Bard/Cwejman skriver att "Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen."
Tanken att jorden är god och människan ond kan nog lätt uppstå om man betraktar den ödeläggelse som civilisationen medfört, särskilt under den industriella utvecklingen. Men de ekologiska motkrafterna är också mänskliga fenomen, och det finns inte en KRAV-bonde eller en biodynamisk odlare som skulle betrakta tillvaron i så kategoriska termer.
Bard/Cwejman tar till ett fult retoriskt knep och konstruerar en motståndare som inte finns för att sedan drämma till med överlägsen kraft. "Det sunda förnuftet", skriver de, "ersätts med en diffus tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd."
Men ingenstans är det sunda förnuftet så vägledande som bland de ekologiskt varsamma. Det handlar inte om att bevara någon obefläckad natur utan om att överhuvudtaget bevara naturen - så att både planeten och dess inbyggare kan överleva.
Jord och djur måste behandlas med omtänksamhet och klokhet, och den hårda rationella driften måste ersättas med en mjuk och förnuftig odling.
Därför är den ekologiska rörelsens uppgång en löftesrik händelse. Den innebär visserligen att volymerna minskar och att tillväxten får mätas i kvaliteter hellre än kvantiteter, och den innebär säkert att vi får dyrare fläsk och kyckling, men i gengäld får vi en uthållighet som räknar generationer i stället för kvartal.
Den ekologiska rörelsen innebär också en annan sorts teknik, en småskalighet, en lokal förankring och en närhet i odlingen. Allt detta oroar stordriftens och industriodlarnas förespråkare, som i småskaligheten ser ett konservativt återtåg och i den lokala förankringen anar ett brunt Heimat och i närodlingen finner "en unken protektionism och rasism", som Bard/Cwejman uttrycker det.
En gång beskrev Lisbeth Lindeborg ekofascisten så här i Aftonbladet:
Med den definitionen blir vi rätt många ekofascister i det här landet, och ett snabbt växande hot. Det är naturligtvis fullkomligt nonsens.
