Runt om i Sverige sägs det saker på lokala partimöten som inte skulle passa sig i Sveriges radio: moderater som fäller ytterst råa om- dömen om Mona Sahlin, eller socialdemokrater som drar vulgära skämt om Fredrik Reinfeldt de aldrig skulle drömma om att säga i en mikrofon.
Minns valstugereportagen från valrörelsen 2002.
När vi människor tror oss finnas bland likar blir vi möjligen något ärligare, eller så anpassar vi oss till vad som förväntas att man ska säga i just den gruppen.
Med detta sagt är det knappast förvånande att det förekommit en öppen rasistisk jargong vid cirka vart tredje av ett 30-tal partimöten hos Sverigedemokraterna, enligt de wallraffande reportrarna vid Sveriges Radios "Kaliber".
Ett missnöjesparti som SD, som hela tiden balanserar på gränsen till främlingsfientlighet, rekryterar inte heller de, för att uttrycka det milt, mest omdömesgilla personerna i svenska kvarter.
Medlemmarna är rimligen betydligt radikalare och mer uttalat främlingsfientliga än vad partiledningen önskar. Och partiledaren Jimmie Åkesson beklagar sig på sin blogg: "Det är nödvändigt att hålla partiet fritt från tokstollar, bråkmakare och extremister."

Sverigedemokraternas historia är kantad av bråk och interna konflikter. Den betydligt mer extrema sekten Nationaldemokraterna är en produkt av den ständigt pågående konflikten mellan realister och fundamentalister. Realisterna vill sminka sig och till ytan bli hyfsat salongsfähiga, medan fundamentalisterna - "tokstollarna " - vill vara ideologiskt konsekventa enligt den gamla bevara Sverige svenskt-linjen.
Valrörelsen kommer därför att bli en mardröm för Jimmie Åkesson, när den ena fundamentalisten efter den andra kommer att tapetsera löpsedlarna med rasistiska och andra korkade uttalanden. Sverigedemokraternas fiender är inte medierna, som de säger. Utan deras egna medlemmar.

Ett senare program från SR:s "Kaliber" kommer att behandla problemet med de hot, trakasserier och våld som de partiaktiva utsätts för. Och det är ett betydligt allvarligare problem än att Sverigedemokraterna låter som rasister internt.
Vi ska ogilla vad Sverigedemokraterna står för, men de övergrepp som drabbar partiets politiker är antidemokratiska och avskyvärda. Dessutom legitimerar den våldsamma vänstern den offermentalitet SD så gärna vill rida på i opinionen: om att den som säger sanningen genast tystas.
Låt i stället tokstollarna tala fritt.