"Jag ser till att företräda industriperspektivet där." Så sade Stefan Löfven när han intervjuades om kärnkraften av K-G Bergström, 2009. Metallbasen är kärnkraftsförespråkare.
Nu ska Stefan Löfven bli partiledare. Det innebär att han måste inta ett nytt, mycket bredare perspektiv. Han ska leda utmejslandet av en politik som kan attrahera medelklassen i storstäderna utan att alienera kärnväljarna i resten av landet. Då duger inte "industriperspektivet". Ganska många latteexistenser i storstäderna har bara sett fabriker på tv.
Stefan Löfven är femstjärnig arbetarklass från Ådalen. Han är facklig upp över öronen. Den förtroendeingivande bakgrunden kan hjälpa honom att förnya socialdemokraternas politik. Han kan lyckas med konsten att slakta heliga kor utan att få blod på händerna. Det lär behövas. Den viktiga arbetsmarknadspolitiken är en gren där S har trampat vatten i åratal.
I förra valet fick S bara 22 procent av rösterna från dem som hade ett jobb. Däremot var man dubbelt så stora som Moderaterna bland de arbetslösa. Kanske ska det till en fackets man för att åstadkomma nödvändig förnyelse.
Uppenbarligen kan Stefan Löfven tänka både nytt och konstruktivt. Han har exempelvis uttalat sig för tidsbegränsad a-kassa med motiveringen att "det är en prioritering man måste göra för att a-kassan ska få legitimitet". För att rädda industrijobb under finanskrisen sydde han ihop ett krisavtal med arbetsgivarna.
Som Metallbas är han van att leda en stor organisation. Det är ett plus. Akilleshälen är hans brist på riksdags- och regeringserfarenhet. Stefan Löfven ska, förutsatt att han får kongressens förtroende nästa år, leda sitt parti in i 2014 års valkakel - utan att kunna delta i riksdagsdebatter. Det gäller verkligen att han får ett "starkt lag" omkring sig. Vilket är lättare sagt än gjort.
Det talas om Sven-Erik Österberg som gruppledare och man kan tänka sig Thomas Östros som ekonomisk talesperson. Det låter ju - stabilt. Men påtagligt gubbigt. Och gubbigt är problematiskt, inte bara för att hälften av väljarna är kvinnor, utan för att Fridolin, Romson och Sjöstedt ter sig monstruöst vitala i jämförelse.
Men personer i all ära, politik handlar till slut om - politik. Och den centrala orsaken till Socialdemokraternas kris är bristen på politisk förnyelse. Det är ett problem som man har haft i decennier, ett problem som länge maskerades, paradoxalt nog, av regeringsinnehavet - och av borgerlig splittring. Nu måste S identifiera 10- och 20-talets stora utmaningar, skilja stora problem från små och hitta attraktiva lösningar. Annars är man definitivt "rökt", för att tala med Sören Holmberg.
Det är bara att hoppas att Stefan Löfven får ordning på arbetarrörelsens läckande skuta. För lika mycket som en demokrati behöver en regering, behöver den en opposition med krut i.
