Redan i mars 2009 utfärdade ICC en första arresteringsorder mot Bashir, men den gången inkluderade anklagelsepunkterna inte det som hela Darfurdebatten kretsat kring: folkmord.
Nu har ICC omprövat beslutet, och skriver att det finns "sannolika skäl att anta att han är ansvarig för tre fall av folkmord mot fur, masalit och zaghawa" - de folkslag som stod bakom revolten i Darfur 2003.
Att Bashir är skyldig till vidriga övergrepp kan ingen tvivla på. Hans regim beväpnade och hetsade grannfolk och rivaliserande stammar mot upprorsmännens hembyar. Närmare två miljoner människor drevs på flykt under det terrorkrig som följde, och ett par hundra tusen har dödats. Ingen bär ett tyngre ansvar för det än just Omar al-Bashir.
Däremot är det inte uppenbart att presidenten är skyldig till just folkmord, i juridisk mening. Det är en mycket specifik anklagelse: ett avsiktligt försök att "helt eller delvis förgöra" en folkgrupp. Inte fördriva, inte terrorisera, inte slumpmässigt decimera som en bieffekt av andra krigsförbrytelser - utan just avsiktligt utplåna.
Någon sådan utplåningsavsikt hade Bashir sannolikt inte. Han ville bara vinna kriget, och använde sig av etnisk rensning och massakrer så länge det tjänade hans syften.
Även om enskilda folkmordsbrott utan tvekan begicks i Darfur 2003- 2004, i samma mening som exempelvis Srebrenica var ett sådant, blir det därför svårt att knyta dem till presidentposten.

Det finns dock ett allvarligare problem med åtalet: de praktiska konsekvenserna. Omar al-Bashir kommer aldrig att stå inför rätta, åtminstone inte så länge han är president i Sudan. Åtalet blir då bara ett slag i luften, en moralisk deklaration, som dessutom riskerar att destabilisera Sudan.
Vad vi än tycker om honom, är Omar al-Bashir nämligen sittande president. Därmed är han en av parterna i alla de fredsavtal och allianser som syr samman det bloddränkta etniska lapptäcke vi kallar Sudan.
Det är inte bara Darfur som krisar - landet brottas också med ett antal mindre konflikter, en hotande självständighetsförklaring från södern, och rustar för att vara redo inför förnyat inbördeskrig.
Så länge Omar al-Bashir sitter vid makten måste han finnas med i diplomatin, om det ska vara möjligt att nå fredliga lösningar på dessa livsfarliga kriser. Han är en del av problemet, och kan just därför inte uteslutas ur lösningen.

Men samtidigt: Upprättandet av ICC var första gången en permanent domstol bildades för att döma stater för deras övergrepp mot de egna invånarna.
Det var en seger av historiska proportioner för de mänskliga rättigheterna. Ett litet men livsviktigt kliv mot en folkrättslig ordning som försvarar människan mot staten, inte bara staterna mot varandra.
Åtalet mot Bashir är första gången som en sittande statschef begärs arresterad av ICC, och första gången en sittande statschef åtalas för folkmord. Första gången som en enkel men allmän regel - du skall icke döda - fått styra storpolitiken.
Även om mördaren själv aldrig hamnar bakom galler är det ett steg i rätt riktning. Därför bör vi stödja åtalet, bara vi minns att ingenting är enkelt - och att svårast av allt är att döma en mördare vid makten.