Ett skyddsrum räddade den danske tecknaren Kurt Westergaard från att falla offer för ett terrorattentat i helgen. Angriparen, en 28-årig somalier med kopplingar till al-Shabaab och al-Qaida, var utrustad med en yxa som han uppenbarligen hade tänkt att mörda Westergaard med som straff för Muhammed- karikatyrerna.
Det är en ruskig händelse, som påminner om att terrorhotet långt ifrån är över. Tvärtom har de senaste veckorna visat att hotet är högst levande. På juldagen försökte 23-årige Umar Farouk Abdulmutallab spränga ett passagerarplan i luften ovanför Detroit. Och i går stängde såväl USA som Storbritannien sina ambassader i Jemen efter hot om nya terrorattentat från al-Qaida.
Även om al-Qaida har försvagats under senare år så är nätverket alltjämt kapabelt till spektakulära attacker. Man har sökt upp nya jaktmarker när de gamla har bjudit på för starkt motstånd. Tydliga exempel på detta är Somalia och Jemen. Tillsammans med Pakistan framstår dessa länder som al-Qaidas starkaste fästen för närvarande.
Likheterna är slående. Det rör sig om extremt svaga, för att inte säga sönderfallande, stater som plågas av inbördeskrig, klanvälde och fattigdom. Alla har de västvänliga regeringar som samarbetar med USA. Men statsmakten är så decimerad att den saknar kontroll över stora delar av landets territorium. Antiamerikanismen är dessutom epidemisk, vilket försvårar kampen mot al-Qaida än mer.
Hur ska extremismen kunna bekämpas under sådana omständigheter? Det är den fråga som västvärlden med president Obama i spetsen nu brottas med. Att överlåta jobbet till starka grannländer har inte visat sig vara någon lyckad väg. Etiopien betraktas som en ärkefiende i Somalia och i Jemen ser man med starkt ogillande på Saudiarabiens militära inblandning.
Hittills har Washington mest förlitat sig på en mix av attacker från luften och påtryckningar på de inhemska regeringarna att göra mera. Obama har rentav trappat upp användningen av så kallade drönare - förarlösa flygplan - jämfört med företrädaren George W Bush.
Det är lätt att peka på bristerna i en sådan strategi. Attackerna kräver emellanåt civila dödsoffer som spär på USA-hatet och inga påtryckningar i världen har lyckats få den pakistanska regeringen att ge sig på den Afghanistaninriktade delen av talibanrörelsen.
Men alternativen är få. USA och Storbritannien aviserade i går att de tänker finansiera en polisstyrka i Jemen som ska ha i uppgift att bekämpa terrorismen. Länderna vill också utöka den FN-sanktionerade fredsstyrkan i Somalia. Det är rimliga, om än senfärdiga åtgärder. Men det behövs också ett ökat fokus på mjuka frågor. Ytterst är det misären och hopplösheten i dessa länder som göder extremismen.
Här hemma i Sverige bör attacken i Danmark leda till att varningarna kring al-Shabaabs växande inflytande tas på större allvar. Sveriges Radio har i flera inslag kartlagt hur den militanta islamiströrelsen rekryterar ungdomar i Rinkeby och mordhotar motståndare. Det är en verklighet vi inte längre kan blunda för.
